Ja.

Kombon gick upp tidigt för att skotta snö från tak. Själv satte jag mig vid datorn för att skriva lite inför 8.e mars. Något som resulterade i blogginlägg i stället.

Nå väl, när jag satt på bussen ut till Kålis och Vildmarkshotellet ringer Kombon och berättar att hon befinner sig på akuten efter att ha fått en spade i huvudet. Själv åker jag vidare på buss 433, när jag kommer ut är det en rätt avslagen stämning i lekrummet. Inte många barn med andra ord. Discot var ennu värre. När Bamse kom stod 10 smått skräckslagna barn och stirrade på honom. Tre kramade. Vid halv tio gav vi upp. Tog vårt pick och pack och gick. Då hade vi haft två entusiastiska mammor på dansgolvet i en kvart. Och det var nog mest de två som dansade under kvällen. 

Nu är jag hemma. Kombon är på Vrinnei, hon fick åka hem, men huvudet gjorde ondare under kvällen och hon tog sitt pick och pack och åkte in.

Sitter och läser Kärlek makt och systerskap 30 år av kvinnokamp. Inte nog med lyssnar jag på gamla feministisk progg.

När jag läste det första kapitlet kunde jag inte låta bli att småle, texten är tagen ur Fanny Ambjörnsson mfl bok Uppror pågor. Feminister i tre generationer. 

Detta är dock tio år  eller så, innan jag kom till världen.

Men jag kom att tänka på ett samtal som jag deltog i när jag var 17 år. Eller rättare sagt ett påstående om mig och min existens när jag var 17 år. 

Vi satt i skolans k-märkta matsal med tygtapeter och damsamlande tunga gardiner. Jag hade kängor, en Palistina sjal som varit med under 70-t demos och protester och ett par väl slitna jeans som jag hittat i min mors garderob. + Skolans sjukt fula tröja, knallblå med skolans namn på. Anledningen av det var att jag och några andra hade varit och prata om skolan på en högstadieskola i närheten och vi var helt enkelt vandrande reklampelare. Nå väl. Samtalet/komentaren. Jag mins inte vad vi hade pratat om, när skolans rektor säger. Ja, men Maja vad säger du, du som är såndär rebell? Jag bara gapade. Rebell? Var jag en rebell?! Tydligen. Iaf i våran rektors ögon räckte det med en luggsliten Palestina sjal från 70-t. 

Jag har tänkt rätt många gånger på de uttalandet. Jag ansågs som skolans rebell. Mina åsikter var inte mer extrema eller högljudda en Moderat-Silvéns i SP3. För om jag verkligen skulle gjort revolt och varit rebellisk skulle jag blivit moderat. Nu var jag ungen till två hippi-flum-föräldrar som låtit sina gamla nej-till-kärnkrafts-märken och Palestina sjalar bli leksaker till sin dotter. Och låtit henne lyssna på Nationalteaterns Kåldolmar och Kalisipper. Liggandes på magen på vardagsrumsgolvet med LP fodralet och spelplanen upp och följa Yllet på sin flykt från det elaka kungarna. Första skivan var bäst, den andra fattade jag aldrig. När den började bli för politisk blev det tråkigt och jag ville att de skulle spela skiva nr 1 en gång till.

Men nu sitter jag här. Och läser med anledning av 8.e mars gigget. Och vist, lite nutidshistoria får jag i mig, saker som jag redan hade hyffsad koll på. Men jag hittar inte helt de jag vill ha . Vad hände på ett Grupp 8 möte, vad sas. Vad snackades det om på fabrikerna, hur gick tongångarna. Det är de jag vill ha. 

Utan Gudrun Schyman.

Jag ser reprisen av gårdagens Let´s Dance och kom och tänka på klipp jag såg på Youtube i går, med just Gudrun. Klippet var från ett humorprogram på fyran, som jag glömt namnet på. Jag tycker klippen är grymt roliga, med extremt mycket skälvdistans klicka och titta.

Men ser man då kommentarerna under detta klipp syns det tydligt att många inte har någon humor. Det finns fler klipp av Gudruns barnkör, men då är det första med han programledaren inte med. Och då fattar folk inte att det är ett skämt.

Jag läste även en blogg i går, om Gudrun, eller rättare sagt en kommentar på en annan blogg om Gudruns insatts i Let´s Dance. Den bloggerskan tyckte att det var pinsamt att Gudrun deltog och att det inte ska finnas nån tant i programmet. Pinsamt är det värsta ord som finns för 90-talister har jag lärt mig. Jag tycker att Gudrun gör en fantastisk insats i detta program, hon gör det seriöst och är inte lika skitnödig som många av hennes politiker kollegor. Och på ett sätt ganska modigt gjort att ställa upp.

Jag tror att vi har fått nya grannar.

In helt säkert men ljuden har förändrats. Förut hörde vi en bebis. Sen blev det tyst och sen i början på veckan har vi hört andra ljud. Ljud liknande bröl och jag pratar inte i samtalston utan smågastar. I går lät det som om de hade fest. Men utan musik. Sen lät det som att de såg på fotboll. 

Jag börjar fundera på hur lyhört det är mellan betongväggarna. Hur mycket hör de oss?! Låter det som att vi småskriker till varandra?

Eftersom vi och de nya grannarna bara delar vardagsrums vägg och inte port, kan vi bara gissa vad det är för jeppar som bor där. Min gissinng är två unga killar som precis flyttat hemifårn. Eller en alkis, om nu alkisar har råd med en trea.

Strax innan halv tolv blev det tyst från grannarna, de kanske försvann ut på krogen. Vem vet. Tyckte att grannarna under oss oxå hade någon form av bjudning, fest eller middag. Det var lixom lite mer livad där i från än det brukar. Ett stilla mummel som var ganska rogivande att somna till. 

Jag har tänkt på de där ganska mycket. Skulle vilja göra en pjäs om de fenomenet. Trapphus. Ja, jag vet att Oktober redan gjort det, men det var över 25 år sedan så det borde vara dags igen. Ett gäng familjer som delar saker, mitt golv är någon annans tak. Och min vardagsrums vägg är någon annans vardagsrumsvägg. Vi bor ovanpå, under och brevid personer. Och vi vet ingenting om dem. Vi hejer på varandra i trapphuset, men inte mer.