Delar av en kommentar i ett tidigare inlägg ...förkärlek till Stångkorv Special när du var sjuk och ett normalt barn hade bett om glass.

Ja, jag var nog ett konstigt barn. Jag älskade blodpudding och fiskbullar, sånt som andra tittar på och gör en sur min åt. Men inte jag. Fast jag ville ha glass oxå är jag var sjuk, så de så. Glass från glassbilen, sånna som inte låg i en påse med miljoner andra glassar, en sån påse som jag annars fick, en sån påse som aldrig tog slut.

Men å andra sidan är det inte mitt fel att jag blev som jag blev. Jag skyller allt på föräldrarna. För har man hippi-flumföräldrar som tillverkar egen banmat, inte ger sin unge någon form av sötsak innan tre års ålder, låter barnet ligga på mage i vardagsrummet och lyssna på Koldolmar och Kalsipper kan det inte bli annat än konstiga barn som skaffar dreads i vuxenålder och äter godis även på söndagarna. 

Baltgrått.

Vart tog den där vårsolen vägen?

Snön är iaf påväg bort nu. Min stackars cykel har smält fram ur snön, fast egentilgen spelar det ingen roll. Den har fortfarande punka. Hade hoppats på att några snälla möss skulle fixa det när den var insnöad, men icke.

Men jag har sett vårtecken. Det är bra, trotts att solen (o)lyser med sin frånvaro.

Hundbajsar har kommit fram ur snön

Något grönt stack upp ur en rabatt, gissar på krokus, det var en lila prick mitt i det gröna. Gräset syns. Fåglar som flyger, det gillar Sixten att titta på.

Samtidigt känns det som att det inte spelar någon roll. Det är likförbannat Baltgrått ute och när jag kika ut genom mitt fönster ut över gården ser det ut som ett bostadsområde i Litauen.