Ojoj.

Nu sitter jag här, galet tidigt. Vaknade starx innan sju helt av mig själv. 

Eller nja, det var nog snoret i näsan som gjorde att jag vaknade. Ett kilo utsnytet snor senare sitter jag är.

Denna vecka har jag växlat mellan hopp och förtvivlan. Främst gällande mina nya teaterelever från Förorten. De är snackiga, har svårt att lyssna och efter  en mindre uppläxning så trodde jag att några skulle gå. För om de inte kunde skärpa till sig, lyssna så visste de var dörren fanns. Men icke, bara en. De andra stannade kvar.

Och på tåget hem undrade vi vad det kan bero på. Beror det på att vi tror på dem, hur ofta får de höra de i skolan?! eller i livet i allmänhet?! Men de är verkligen grymma, de kan massor av saker.

Vi har nu kickat i gång 3 grupper av 5 planerade. Vi har tre elever som är med i två grupper.  Och de tre har vi nästan varit på mest, gällande tider och att de måste lyssna på oss. Men uppenbarligen gillar de det som vi håller på med.

I går hade vi första lektionen med en tjejgrupp med lite yngre elever. Så himla fina, när vi var klara fick jag och Maria var sin kram av alla å sa Vi ses nästa vecka!

Sånt gör en glad i hjärtat. 

Sen ytterligare en sak som gör att jag ligger på peppkontot är tisdagens föreläsning och mötet med Hillvi Wahl. Vilken kvinna! Hon gjorde mig helt klart glad, och jag tror att jag och Maria gjorde henne lite glad oxå, om man ska döma av hennes blogg iaf.

Åsså har vi helgen. 

En helg fylld av goa människor.

Nu ska vi förändra världen!

Helt klart en peppvecka. Det är bara den lilla detaljen att min röst låter som Janis Joplins, å vist det är kanske sexigt i säg... Men det är aningens jobbigt att prata.