Jobbade i Kreativa Verkstan i dag.

En ganska lugn dag med ynka 12 besökare.

Men. det var en sak som jag tänkte på där när jag satt å knåpade på ett korsord. När, hur och varför är vi så självkritiska? Och till vilken nytta? och varför är barn så självkritiska? 

Det var främst två st, en pojke på kanske nio år och en flicka kanske åtta år.

Flickan råkade måla fel, mamman hade sagt flera gånger om hur fint de var, men flickan var inte nöjd och vägrade göra klart, det slutade iaf med att hennes alster hamnade o papperskorgen. Gällande pojken hände samma sak, den orange färgen blandades med den gröna och han bröt i hop och började gråta. Kan även ha haft att göra med blodsockernivå... Men iaf.

Men dessa två händelser gjorde att jag kom att tänka på detta med självkritik. Ibland är den nyttig, för att inte släppa i väg vad skit som helst på  den konstnärliga och kreativa plattformen.

Men barn, barn på åtta nio år ska inte behöva vara självkritiska, de ska gilla de konstnärliga saker som de skapar. På nått sätt gör det mig lite ledsen när folk kritiserar sig själva och inte är mottagliga för "bra" och "fint" och "attans vad du är duktig." jag känner igen denna självkritik och släng av dåligt självförtroende i projektet i Skäggetorp oxå. När ungdomarna gör asbra saker och vi säger det så får vi som svar att Jag drev bara . För mig är det inte att driva, för mig är det att improvisera, att skapa, att vara kreativ.