Julia Skott  uttalar sig just om detta i SvD i dag. Att vi lever i ett ätstört samhälle. Åh jag kan bara hålla med, varje dag kommer jag på ett eller annat sätt i kontakt med någon form av kroppskanik, hälsohets eller matfixering. Det kan vara i lucnhrummet på jobbet, det kan vara i väntan på ett föreläsning i skolan eller bara genom att gå ut genom dörren och se första bästa löpsedel.  I bland tror jag att vi blivit så blinda att vi inte reagerar på detta länge, det har blivit så vanligt och norlamiserat att prata om kalorier eller nyttig mat på lucnhen, precis som om det var senaste programmet av Idol, Så mycket bättre, På Spåret  eller vad en tyckte om deltävlingen i årets Mello. Ett normalt och vanligt samtal helt enkelt. 

Men nej, jag är rätt oroad över denna syn på mat och kroppar. För jag tror att den skapar massa skräp i våra tankar och att vi inte längre kan skilja vad normal är. Å defintitivt inte hitta en bra relation till sin kropp. För kroppen har blivit ett ständigt renoveringsobjekt och en ständig källa till förändring eller förbättring. Smal har lixom blivit lika med lycklig och vacker. Men jag tror inte att det går att hitta lyckan i rasade kilon, jag tror att en måste söka innefrån och att hitta sitt eget värde. För värdet sitter inte i  kilon. Åh det går att göra roligare saker med livet än att jaga kilon på vågen.