Efter att ha sett denna veckas avsnitt av Kobra som behandlar mens i konsten fick jag inspiration att dela med mig av mitt mensliv.

Mitt förhållande till mens är aningens komplicerat. Vi har levt ihop i typ 17 år, eller ja, om vi ska vara petnoga så är det väl typ 15 år eftersom att det kom en ätstörning i vägen och mensen försvann under en period. Om jag gör en snabb räkning på detta innebär det att jag genomlevt ca 900 dagar med blod varav ca 360 dagar har inneburit extrem smärta.

Hur som, första gången jag såg blodet i trosorna var jag 12. Det var på jullovet i sexan. Jag var ett barn fortfarande men helt plötsligt var jag på väg in i något annat. Jag har aldrig tyckt att mens varit speciellt magiskt, fantastiskt, roligt eller vackert. Snarare något jobbigt som poppat upp som gubben i lådan typ varje månad och som gör att jag helst vill ligga kvar i sängen, dra täcket över huvudet och umgås med värktabletter och vetepåse.

De första fem-sex åren försökte jag räkna för att hitta någon form av logik i det hela. Utan resultat.  När mensen gjorde en paus i mitt liv var min reaktion; fasen vad skönt nu slipper jag den här skiten ett tag.  Så här i ganska vuxen ålder skaffade jag mig en mensapp och hör och häpnad, mensen har blivit jämn(!) den kommer nästan på dagen enligt den lilla appen.

Sen kommer vi till de där med att pratar om mens. Jag tycker inte att jag har något vidare problem om att prata om min komplicerade relation men det som stör mig är att så många säger att ”allt” är normalt. Jag minst första menssnacket med skolsköterskan, detta var på våren i årskurs sex. Jag hade alltså redan passerat gränsen för barn och ”något annat.” Det vi fick höra var att ”allt är normalt” vissa har ganska svår mensvärk, vissa har ingen alls, vissa har en väldigt jämn cykel, vissa har en ojämn. Allt är normalt. Fast, så här i ganska vuxen ålder har jag insett att min mensvärk kanske inte är så normal, eller ja, det är väl inte konstigt att det gör ont men jag ska inte behöva stå ut med den som jag gjort i alla år. Sen att jag fortfarande inte tagit tag i det är en annan femma. Och varför har jag inte gjort det? Jo, mellan varje blödning glömmer jag bort hur vansinnigt ont det gör. Det är först när jag ligger där med vetepåsen och tagit första värktabletten lite för sent så att den (och de andra) inte har någon som helst effekt. Det är då jag borde plocka upp telefonen och ringa det där samtalet. Men just då orkar jag inte och tänker; jag tar det sen. Sen kommer aldrig.

Jag försöker tänka att mensen är något som betyder att min kropp fungerar och att den mår bra. Men allvarligt, det är väldigt svårt att tänka i det banorna det första två dagarna av månadens blödning.  Och jag önskar att jag kunde skrika Hurra för mensen. Men det kan jag inte heller. Däremot kan jag skriva och säga; Vi måste snacka mer om det här!