För ett tag sedan gick ett  event runt på Facebook ang en flicka som var försvunnen. NT skrev oxå om detta.  Flickan bor hos sin pappa som har enskild vårdnad, men mamman har umgängesrätt och det var vid ett sådant tillfälle som flickan  försvann. Detta har hänt tidigare, att mamman inte lämnat tillbaka flickan i tid, men då har det bara rört sig om några timmar alternativt någon dag. 

Pappan polisanmälde händelsen när dottern inte kom tillbaka. Pappan kände att han inte blev tagen på alvar av polis och åklagare, för flickan var ju med sin mamma.

Att få enskild vårdnad som man i detta land är inte allt för enkelt, ofta har modern försprång i vårdnadstvister, just för att hon är kvinna och vi tycks ha någon slags övertro till det magiska moderskapet. Undra om denna man hade blivit mer tagen på allvar om han vara kvinna. Alltså att situationen var helt tvärt om, en pappa som inte lämnar tillbaka sitt barn efter två veckors semester i hop. Och mamman hade haft enskild vårdnad. Då hade allas sympatier legat hos mamman. Och att förälderns som hade tagit barnet var ett svin. 

Ja, för i Facebookeventet kände jag det så, pappan fick inte de stöd som förväntas av helt okända personer i ett event när man pratar kring en sådan sak som att ens barn försvunnit. Jag tror att kommentarerna hade sett annorlunda ut om pappan varit en mamma. För flickan var ju med sin mamma, hur farligt kan det va?! Så som jag ser det, det finns en anledning till att pappan har enskild vårdnad, så ja, det var farligt.

I lördags satt jag på tåget i arla morgonstund, målet var Stockholm och Pride. Det var en bra helg, jag delade säng med Eskil (katten alltså), åt massa god mat, träffade fina människor, paradade så klart, fick ont i fötterna, drack öl, öppnade min första fliaska bubbel,  missade tåget hem... Kort och gott. En himla bra helg!

Å jag är glad att jag kan gå i en Prideparad. Jag är glad över att jag får. 

I fredags zappade jag mellan SVT.s och TV4s morronteve. Båda tog upp Pride, och frågan som ställdes i båda kanalerna var om Pride behövs. Även om vi lever i ett land där möjligheten att vara öppen finns, du får gifta dig, du får leva som den du är utan att klassas som brottsling och  du får ha barn.  Men vi lever oxå i ett land där fördomar puttrar på närmaste debattforum, där HBT-Q personer utsätts  kränkningar och risken att ens vänner vänder dig ryggen om du berättar.

Så svar JA, Pride behövs!  

Har slängt i väg en jobbansökan. Till ett jobb som jag med största sannolikhet inte kommer få. För att jag med största sannolikhet lär vara överkvalificerad.  Hör på den. 

Varför är det typ alltid så. Jobb som jag skulle passa asbra på så har jag fel utbildning eller inte inte tillräckligt med utbildning eller erfarenhet.  Nu är det inte  så att jag saknar jobb, jag har rätt gott om dem och nästan alltid haft. Men det skulle vara skönt med ett jobb. Eller iaf fasta tider så man vet hur mycket man kan tänkas dra in en månad. Å slippa leva i ovisshet. 

Så vi får se hur min höst ser ut, antingen jobbar jag på mina vanliga jobb, pluggar och blir behandlingspedagog jag väntar fortfarande på besked, jag hatar reservplatser. Eller så jobbar jag kvar på mina jobb + som publikvärd. Den som lever får se helt enkelt.