LillaQ- Tror på att det går att förändra välden.

Alla inlägg under januari 2014

Av Maja - 18 januari 2014 21:28

I går, fredag såg jag första avsnittet av Fittstim-Min kamp, sedan dess har jag inte helt slutat tänka på programmet, eller dig. Känner att det är en del jag behöver säga. Men hur? Så jag gör så här i. För en del av mig blir så jävla arg, en annan del blir rädd och ytterligare en sida tycker att vissa frågor är rätt intressanta  att lyfta.


Hej Belinda

Du känner inte mig och du kommer förmodligen aldrig läsa detta heller. Men jag skriver iaf. 
Jag förstår att det varit lite hett om öronen de senaste dagarna efter det första programmet av Fittstim- Min kamp. För programmet har helt klart fått fart på en diskussion, mitt FB-flöde har iaf handlat om typ en sak, nämligen programmet.


Jag fick mitt feministiska uppvaknande när jag var 14 år. Eller egentligen hade jag fått det långt tidigare, det feministiska uppvaknandet alltså, när jag var så där 9 år. Men jag fick ett ord för de jag upplevde, kände och tyckte. Om de som var så fruktansvärt fel. Att killarna fick ta större plats, hade fördelar, helt enkelt behandlades på ett helt annat sätt. Jag ska ta ett exempel, när jag gick i tvåan placerade vår lärare oss snälla flickor bredvid en stökig pojke. Jag hade tur, jag satt i regel bredvid två pojkar som var lugna som lamm. Men för andra var det värre. Det blev ingen större ordning i klassen, även om vi snälla flickor skulle hjälpa till att få ordning på de stökigare pojkarna. Även om det inte gav någon effekt så fortsatt vår lärare. Å jag blev argare och argare. Men var tyst. Som 14-åring fick jag som sagt ett ord och jag började se mer strukturella problem i samhället. Många år senare läste jag Fittstim, jag vet inte varför jag inte hade läst den tidigare, men det blev väl aldrig så. Jag mins när jag satt på tåget mellan Arvika och Stockholm och läste. Jag kände mig så cool, att jag var en av dem som inte var lurad av det patriarkala systemet. Att jag var en av alla dem som genomskådat hela systemet. En av alla dem som skulle kämpa och aldrig skulle sluta kämpa. Du Belinda, var en av alla dem som gav mig ett språk, ett nytt språk att använda i diskussioner och möten med människor som inte helt förstår problematiken som finns i det samhälle som vi lever i. Som den gången jag diskuterade feminism och kvinnors rättigheter en natt i Klaipeda, Litauen med en kille. Ja, vi nådde aldrig riktigt fram till varandra och jag har nog aldrig varit så arg i hela mitt liv. Någonsin. Jag ser mig själv som en del av den tredje vågens feminism. Och jag är inte ensam, vi är rätt många, som läste Fittstim och fick ord. Ord som jag kunde använda i diskussionen i Klaipeda. Men det även de som gör att jag blir lite besviken av programmet, för jag trodde på dig, att du aldrig skulle sluta kämpa men i stället började du tvivla. För de är iaf den bild jag får hemma i tevesoffan (eller ja, i sängen eftersom jag såg programmet på play.)


Om feminismen spårat ur? Nä, den har inte de. Men, feminismen är nog splittrad. Det finns frågor som är extremt viktiga för vissa och helt oviktiga för andra. Det finns frågor som jag anser inte bör ingå i den feministiska kampen men som är sjukt viktiga för andra. Men så länge vi inte glömmer fort de viktigaste; att vi ska mot en bättre, mer jämlik värd. För jag blir jävligt trött på denna världen ibland. Trött på att bli mentalt klappad på huvudet av vissa män. Som i torsdags, jag åkte tåg mellan Norrköping och Stockholm. Jag åker rätt mycket tåg, framförallt den sträckan. Denna gång hade jag köpt min resa med SJ-prio poäng och fick då automatiskt en reserverad plats. När jag steg på i Norrköping satt inte speciellt många i vagnen, alla satt runt de platser som jag hade bokat. Så jag satte mig på en annan plats för att vara lite mer i fred. Tanken var givetvis att jag flyttar på mig om någon kommer och ska sitta på den plats jag har. I Nyköping är det rätt många som går på och i Nyköping klev en man 55+, tittar på mig, sätter sig på sätet bredvid och säger; Jasså, det är dubbelbokat. Nä, sa jag. Alla satt runt de platserna där jag ska sitta, så jag satte mig här.  Jag hinner inte längre innan mannen säger; Men du får ju flytta på dig om nån kommer och ska ha den här platsen. Självklart svarar jag. Inuti blev jag rätt irriterad, för om jag hade haft snopp och var typ 10 år äldre hade denna tillrättavisning aldrig yttrats. Jag tro inte att det var denna mans mening att klappa mig på huvudet med sina ord, men han gjorde det. Helt säkert omedvetet. Och de är ett problem. Att kvinnor ska finna sig i att bli tilltalade på ett annat sätt. Jag möter detta i princip varje dag och det gör mig heligt förbannad. Och helt ärligt Belinda, så tror jag att detta gör dig också heligt förbannad, även om det gått många år sedan du var redaktör och skribent för Fittstim.


Till frågan om hen, jag tycker att hen är världens bästa ord. Det handlar inte om att ta bort han och hon, att göra alla könlösa och att alla ska vara en enda stor lycklig henfamilj. Iaf inte för mig. Nej, det handlar om att få ett nytt ord i språket, ett nytt ord som behövs. För, vi vill mer än gärna könsbestämma saker, personer, allt. Tillexempel, om vi pratar om en polis, en lastbilschaufför, en politiker, chef, läkare, sköldpadda, guldfisk osv. Säger många automatiskt han, men det finns kvinnliga poliser, läkare, lastbilschaufförer, politiker och chefer. Sköldpaddor och fiskar också för den delen. För några år sedan läste jag Egalias döttrar, även de var en ögonöppnare, jag hade under en längre tid stört mig på ordet man som i I dag ska man gå och handla, eller som i Man mår ju ganska bra när man är ledig. För vem fan är man? I dessa fall är det förmodligen jag om det är jag som säger dessa fraser. Så varför säger vi då man när en menar sig själv. Vi har ett väldig patriarkalt språk, de insåg jag efter att ha läst Egalias Döttrar.  Jag tror att med hjälp av pronomen som hen kan vi skapa en bättre värld, en öppnare värld, en värld om som inte sätter män och man på första trappsteget och att kvinnor kommer i andra hand, bland annat.


Sen till ditt tvivel, ja, alla människor tvivlar väl någon gång i sitt liv på det en tror på. Men är det rätt väg att gå att tvivla i teve, gör de feminismen en tjänst? Eller blir det ytterligare en sådan grej som spär på fördomen om att feminister är radikala manshatare som vägar bära bh och raka sig under armarna? Oki, jag stämmar kanske in i det där med att jag inte har bh och jag rakar mig inte heller speciellt ofta under armarna heller för den delen. Men för mig handlar det inte bara om orakade armhålor. Det handlar om mer, det handlar om något större.


Det finns många stora problem i vår värld som har med normer och strukturer att göra, normer och strukturer är något som hela tiden skapas och omskapas och vi är alla med och skapar detta. Det är därför feminismen är så sjukt jävla viktig. För vi kan göra skillnad. Minns du ta håret tillbaka kampanjen? Som snurrade på Facebook i samband med att Loreen vann Mellon för några år sedan, en kvinna (med orakad armhåla) sträckte upp sin arm av glädje och detta fastnade på bild i en kvällstidning. Denna kvinna fick höra extrema ord, om hur äcklig hon var som inte rakade sig. Reaktionen blev att många kvinnor och en del män postade bilder på sina armhålor på Facebook i sympati och protest. För några dagar sedan såg jag en annan länk i mitt Facebookflöde, det handlade om en dockusåpa, skitsamma vilken. En tjej hade legat med en kille, killen blev sedan kallad king i socialamedier, tjejen blev kallad hora. Jag blir så arg, varför pågår detta 2014? Kvinnor som försökte att problematisera detta i kommentatorsfältet blev kallade feministäckel. Det är inte oki, det måste du hålla med om Belinda. Kvinnor ska inte behöva vänja sig vid att bli kallade kränkande saker, för det känns som att det är där vi är. Det är därför kampen behövs, mer än någon sin.


Ja, det sägs att vi lever i ett av världens mest jämställda länder, men nä, jag är ledsen världen. Jag upplever inte att Sverige är ett av världens mest jämställda länder och jag tänker fan inte vara tacksam för att många anser att det är ett av världens mest jämställda länder. För kampen tar inte slut, den har bara börjat.


Jag tror att jag slutar där, med en rad av Röda Bönor När ingen talar maktspråk då finns det hopp. Och jag hoppas för mitt liv att jag aldrig kommer att börja tvivla och ifrågasätta min egen kamp.

ANNONS

Presentation


Poesi och visor är inte saker som man hittar, utan det är saker som hittar än, och det enda man kan göra är att gå där det kan få tag i en. - Nalle Puh

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ LillaQ- Tror på att det går att förändra välden. med Blogkeen
Följ LillaQ- Tror på att det går att förändra välden. med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se