LillaQ- Tror på att det går att förändra välden.

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Maja - 23 januari 2015 09:52


Nu. Sähär typ dryga veckan efter så måste jag få ut lite tankar i text. Men jämna mellanrum så blossar diskussionen upp. Jag syftar nu på att Zara Larsson gick ut och sa att hon vad nöjd över att hon gått upp i vikt och att lite celluliter har väl alla. Förra gången var det Molly Sandén som tröttnat på att få kritik för sin kropp och gick ut och sa att hon var stolt över den och inte tänkte ändra nått. Det resulterade i jubelrop och men Larsson och Sandén fick även en del kritik för att de inte var ”tjocka på riktigt” och inte borde uttala sig i den typen av frågor. Att de inte har tolkningsföreträde på grund av att deras kroppar trots allt tillhör normen. Typ.


Om vi börjar där, normen. Vad är egentligen det? Själv tillhör jag smalhetsidealet, det är inget jag behöver kämpa för, längre, utan mina gener ser ut så. Men jag är typ 10 cm kortare en den genomsnittliga längden i Sverige (och stora delar av världens genomsnittliga längd också) har jag en normkropp då? Hänernormen ihop med ens längd eller är det ”bara” kroppsformen som räknas?  Å även om jag kanske tillhör normen upplever jag att min kropp inte får speciellt mycket representation i media tillexempel. Varför? Jo, för att vi alla är olika! Vi varken kan eller ska jämföra våra kroppar. 


Kroppsnormer är minst lika komplicerat som övriga normer som finns i samhället, men med kroppsnormer tillkommer problematiken med att personen som innehar kroppen inte upplever sin kropp på samma sätt som andra personer upplever nämnda kropp. Tillexempel en kvinna som själv har komplex över sin kropp kan någon annan tycka innehar värsta drömkroppen. Och just så verkar det oftast vara också.  Vi tror också att hälsa och kroppsvikt hör ihop, det skulle jag vilja säga en stor fet myt. Kroppens utseende har i regel ingenting med hur hälsosam en person är. Självklart kan kroppens storlek påverka hur vi mår, men en tjock person blir inte per automatik ohälsosam. Kroppsvikten ÄR inte ett mått på hälsosamhet. Punkt.


Men, vart vill jag då komma med denna text, jo att oavsett vem som vill lyfta fram något gällande kropp eller norm så hamnar diskussionen oftast i vem som får säga vad. Vem som har tolkningsföreträde i frågan. Detta tycker jag är väldigt synd för de vi borde diskutera är varför så många försöker sträva efter ett ideal och en norm (något som dessutom är väldigt luddigt och som vi själva har extremt svårt att sätta fingret på) som alla inte kan nå för att vi har olika genbank. Borde vi inte jobba på att försöka förändra den normen, alltså låta våra kroppar vara i fred och att låta dem vara som dem är och sluta kritisera kroppar i allmänhet.


För ja, kvinnors kroppar är ständigt en måltavla för kritik, från alla håll. 

Att gå ut och säga att en är nöjd med sin kropp (oavsett storlek) är bland det mest provocerande en kvinna kan säga. För en kvinna ska ha lite kroppsångest (lagom mycket bör nog sägas) det verkar också tillhöra normen. Och jag tror att det är det som gör det så sabala svårt när det gäller kroppsnormer. 

ANNONS
Av Maja - 25 oktober 2014 10:53

Efter att ha sett denna veckas avsnitt av Kobra som behandlar mens i konsten fick jag inspiration att dela med mig av mitt mensliv.

 

Mitt förhållande till mens är aningens komplicerat. Vi har levt ihop i typ 17 år, eller ja, om vi ska vara petnoga så är det väl typ 15 år eftersom att det kom en ätstörning i vägen och mensen försvann under en period. Om jag gör en snabb räkning på detta innebär det att jag genomlevt ca 900 dagar med blod varav ca 360 dagar har inneburit extrem smärta.


Hur som, första gången jag såg blodet i trosorna var jag 12. Det var på jullovet i sexan. Jag var ett barn fortfarande men helt plötsligt var jag på väg in i något annat. Jag har aldrig tyckt att mens varit speciellt magiskt, fantastiskt, roligt eller vackert. Snarare något jobbigt som poppat upp som gubben i lådan typ varje månad och som gör att jag helst vill ligga kvar i sängen, dra täcket över huvudet och umgås med värktabletter och vetepåse.


De första fem-sex åren försökte jag räkna för att hitta någon form av logik i det hela. Utan resultat.  När mensen gjorde en paus i mitt liv var min reaktion; fasen vad skönt nu slipper jag den här skiten ett tag.  Så här i ganska vuxen ålder skaffade jag mig en mensapp och hör och häpnad, mensen har blivit jämn(!) den kommer nästan på dagen enligt den lilla appen.


Sen kommer vi till de där med att pratar om mens. Jag tycker inte att jag har något vidare problem om att prata om min komplicerade relation men det som stör mig är att så många säger att ”allt” är normalt. Jag minst första menssnacket med skolsköterskan, detta var på våren i årskurs sex. Jag hade alltså redan passerat gränsen för barn och ”något annat.” Det vi fick höra var att ”allt är normalt” vissa har ganska svår mensvärk, vissa har ingen alls, vissa har en väldigt jämn cykel, vissa har en ojämn. Allt är normalt. Fast, så här i ganska vuxen ålder har jag insett att min mensvärk kanske inte är så normal, eller ja, det är väl inte konstigt att det gör ont men jag ska inte behöva stå ut med den som jag gjort i alla år. Sen att jag fortfarande inte tagit tag i det är en annan femma. Och varför har jag inte gjort det? Jo, mellan varje blödning glömmer jag bort hur vansinnigt ont det gör. Det är först när jag ligger där med vetepåsen och tagit första värktabletten lite för sent så att den (och de andra) inte har någon som helst effekt. Det är då jag borde plocka upp telefonen och ringa det där samtalet. Men just då orkar jag inte och tänker; jag tar det sen. Sen kommer aldrig.


Jag försöker tänka att mensen är något som betyder att min kropp fungerar och att den mår bra. Men allvarligt, det är väldigt svårt att tänka i det banorna det första två dagarna av månadens blödning.  Och jag önskar att jag kunde skrika Hurra för mensen. Men det kan jag inte heller. Däremot kan jag skriva och säga; Vi måste snacka mer om det här!

ANNONS
Av Maja - 5 juni 2014 13:05


Jag börjar bli smått allergisk mot ordet hälsa. Men vad betyder det, egentligen. Jag gjorde ett litet försök att slå upp hälsa och kan konstatera att det verkar vara ett ord som är svårt att definiera. Och jag har märkt att den stora massan inte använder hälsa i den bemärkelsen som jag gör.


I dag förknippas hälsa oftast med regelbunden träning, kost, kalorier och smala kroppar med muskler. 


Men, så här tänker jag: Hälsa innebär något som du gör mot dig själv som du mår bra av.

Det kan vara att:

Ligga i en hängmatta och läsa en bra bok.

Ta ett glas vin med vänner och diskutera världsproblem. 

Ut och springa.

Segla.

Rida.

Äta chokladpraliner.

Hänga på gymmet.

 Äta ”fräscha” sallader med avokado

Umgås med ett djur. 


Ja, en rad olika saker. Men det som är hälsa kan också väldigt lätt tippa över och bli ohälsa. När det där som en mår bra av helt plötsligt blir ett måste, ett tvång och något som en får dåligt samvete av om en inte gör. När saker och ting blir en fix idé. Eller något som en gör för ofta och för mycket och blir till ett beroende. Med andra ord, går det att vara för nyttig, i mitt tycka ja. Att kritisera hälsosamhet är inte heller helt populärt, som en kollega sa en gång; hälsa har blivit vår tids religion. Å det stämmer, för att diskutera detta med personer som är djupt engagerade i hälsofrågor brukar inte sluta i förståelse.


I min drömframtid önskar jag att vi hade en mer avslappnad relation till ordet hälsa och att det inte är fullt lika förknippat med den fysiska hälsan. För mig handlar det även om psykisk och social hälsa och de komponenterna är minst lika viktiga för att känna sig hel. För vem behöver en superkropp och tanken och psyket inte mår bra? I går var jag sjukt hälsosam (iaf så som jag ser på saken) då jag åt äppelpaj, drack kaffe och hängde med bebis + bebisens mamma.  För att räkna kalorier, träna, deffa för att få magrutor eller instagramma sin lunch dagligen är inte per automatik hälsosamt, det kan vara extremt ohälsosamt om en tippar över och ens livsval blir ett måste för att hålla eventuell ångesten i skack.


Men för att komma dit, till min drömframtid måste vi börja nu. Vi måste förändra vårt språk och vart sätt att prata med oss själva och varandra. För vi har alla ett ansvar. 

Av Maja - 18 januari 2014 21:28

I går, fredag såg jag första avsnittet av Fittstim-Min kamp, sedan dess har jag inte helt slutat tänka på programmet, eller dig. Känner att det är en del jag behöver säga. Men hur? Så jag gör så här i. För en del av mig blir så jävla arg, en annan del blir rädd och ytterligare en sida tycker att vissa frågor är rätt intressanta  att lyfta.


Hej Belinda

Du känner inte mig och du kommer förmodligen aldrig läsa detta heller. Men jag skriver iaf. 
Jag förstår att det varit lite hett om öronen de senaste dagarna efter det första programmet av Fittstim- Min kamp. För programmet har helt klart fått fart på en diskussion, mitt FB-flöde har iaf handlat om typ en sak, nämligen programmet.


Jag fick mitt feministiska uppvaknande när jag var 14 år. Eller egentligen hade jag fått det långt tidigare, det feministiska uppvaknandet alltså, när jag var så där 9 år. Men jag fick ett ord för de jag upplevde, kände och tyckte. Om de som var så fruktansvärt fel. Att killarna fick ta större plats, hade fördelar, helt enkelt behandlades på ett helt annat sätt. Jag ska ta ett exempel, när jag gick i tvåan placerade vår lärare oss snälla flickor bredvid en stökig pojke. Jag hade tur, jag satt i regel bredvid två pojkar som var lugna som lamm. Men för andra var det värre. Det blev ingen större ordning i klassen, även om vi snälla flickor skulle hjälpa till att få ordning på de stökigare pojkarna. Även om det inte gav någon effekt så fortsatt vår lärare. Å jag blev argare och argare. Men var tyst. Som 14-åring fick jag som sagt ett ord och jag började se mer strukturella problem i samhället. Många år senare läste jag Fittstim, jag vet inte varför jag inte hade läst den tidigare, men det blev väl aldrig så. Jag mins när jag satt på tåget mellan Arvika och Stockholm och läste. Jag kände mig så cool, att jag var en av dem som inte var lurad av det patriarkala systemet. Att jag var en av alla dem som genomskådat hela systemet. En av alla dem som skulle kämpa och aldrig skulle sluta kämpa. Du Belinda, var en av alla dem som gav mig ett språk, ett nytt språk att använda i diskussioner och möten med människor som inte helt förstår problematiken som finns i det samhälle som vi lever i. Som den gången jag diskuterade feminism och kvinnors rättigheter en natt i Klaipeda, Litauen med en kille. Ja, vi nådde aldrig riktigt fram till varandra och jag har nog aldrig varit så arg i hela mitt liv. Någonsin. Jag ser mig själv som en del av den tredje vågens feminism. Och jag är inte ensam, vi är rätt många, som läste Fittstim och fick ord. Ord som jag kunde använda i diskussionen i Klaipeda. Men det även de som gör att jag blir lite besviken av programmet, för jag trodde på dig, att du aldrig skulle sluta kämpa men i stället började du tvivla. För de är iaf den bild jag får hemma i tevesoffan (eller ja, i sängen eftersom jag såg programmet på play.)


Om feminismen spårat ur? Nä, den har inte de. Men, feminismen är nog splittrad. Det finns frågor som är extremt viktiga för vissa och helt oviktiga för andra. Det finns frågor som jag anser inte bör ingå i den feministiska kampen men som är sjukt viktiga för andra. Men så länge vi inte glömmer fort de viktigaste; att vi ska mot en bättre, mer jämlik värd. För jag blir jävligt trött på denna världen ibland. Trött på att bli mentalt klappad på huvudet av vissa män. Som i torsdags, jag åkte tåg mellan Norrköping och Stockholm. Jag åker rätt mycket tåg, framförallt den sträckan. Denna gång hade jag köpt min resa med SJ-prio poäng och fick då automatiskt en reserverad plats. När jag steg på i Norrköping satt inte speciellt många i vagnen, alla satt runt de platser som jag hade bokat. Så jag satte mig på en annan plats för att vara lite mer i fred. Tanken var givetvis att jag flyttar på mig om någon kommer och ska sitta på den plats jag har. I Nyköping är det rätt många som går på och i Nyköping klev en man 55+, tittar på mig, sätter sig på sätet bredvid och säger; Jasså, det är dubbelbokat. Nä, sa jag. Alla satt runt de platserna där jag ska sitta, så jag satte mig här.  Jag hinner inte längre innan mannen säger; Men du får ju flytta på dig om nån kommer och ska ha den här platsen. Självklart svarar jag. Inuti blev jag rätt irriterad, för om jag hade haft snopp och var typ 10 år äldre hade denna tillrättavisning aldrig yttrats. Jag tro inte att det var denna mans mening att klappa mig på huvudet med sina ord, men han gjorde det. Helt säkert omedvetet. Och de är ett problem. Att kvinnor ska finna sig i att bli tilltalade på ett annat sätt. Jag möter detta i princip varje dag och det gör mig heligt förbannad. Och helt ärligt Belinda, så tror jag att detta gör dig också heligt förbannad, även om det gått många år sedan du var redaktör och skribent för Fittstim.


Till frågan om hen, jag tycker att hen är världens bästa ord. Det handlar inte om att ta bort han och hon, att göra alla könlösa och att alla ska vara en enda stor lycklig henfamilj. Iaf inte för mig. Nej, det handlar om att få ett nytt ord i språket, ett nytt ord som behövs. För, vi vill mer än gärna könsbestämma saker, personer, allt. Tillexempel, om vi pratar om en polis, en lastbilschaufför, en politiker, chef, läkare, sköldpadda, guldfisk osv. Säger många automatiskt han, men det finns kvinnliga poliser, läkare, lastbilschaufförer, politiker och chefer. Sköldpaddor och fiskar också för den delen. För några år sedan läste jag Egalias döttrar, även de var en ögonöppnare, jag hade under en längre tid stört mig på ordet man som i I dag ska man gå och handla, eller som i Man mår ju ganska bra när man är ledig. För vem fan är man? I dessa fall är det förmodligen jag om det är jag som säger dessa fraser. Så varför säger vi då man när en menar sig själv. Vi har ett väldig patriarkalt språk, de insåg jag efter att ha läst Egalias Döttrar.  Jag tror att med hjälp av pronomen som hen kan vi skapa en bättre värld, en öppnare värld, en värld om som inte sätter män och man på första trappsteget och att kvinnor kommer i andra hand, bland annat.


Sen till ditt tvivel, ja, alla människor tvivlar väl någon gång i sitt liv på det en tror på. Men är det rätt väg att gå att tvivla i teve, gör de feminismen en tjänst? Eller blir det ytterligare en sådan grej som spär på fördomen om att feminister är radikala manshatare som vägar bära bh och raka sig under armarna? Oki, jag stämmar kanske in i det där med att jag inte har bh och jag rakar mig inte heller speciellt ofta under armarna heller för den delen. Men för mig handlar det inte bara om orakade armhålor. Det handlar om mer, det handlar om något större.


Det finns många stora problem i vår värld som har med normer och strukturer att göra, normer och strukturer är något som hela tiden skapas och omskapas och vi är alla med och skapar detta. Det är därför feminismen är så sjukt jävla viktig. För vi kan göra skillnad. Minns du ta håret tillbaka kampanjen? Som snurrade på Facebook i samband med att Loreen vann Mellon för några år sedan, en kvinna (med orakad armhåla) sträckte upp sin arm av glädje och detta fastnade på bild i en kvällstidning. Denna kvinna fick höra extrema ord, om hur äcklig hon var som inte rakade sig. Reaktionen blev att många kvinnor och en del män postade bilder på sina armhålor på Facebook i sympati och protest. För några dagar sedan såg jag en annan länk i mitt Facebookflöde, det handlade om en dockusåpa, skitsamma vilken. En tjej hade legat med en kille, killen blev sedan kallad king i socialamedier, tjejen blev kallad hora. Jag blir så arg, varför pågår detta 2014? Kvinnor som försökte att problematisera detta i kommentatorsfältet blev kallade feministäckel. Det är inte oki, det måste du hålla med om Belinda. Kvinnor ska inte behöva vänja sig vid att bli kallade kränkande saker, för det känns som att det är där vi är. Det är därför kampen behövs, mer än någon sin.


Ja, det sägs att vi lever i ett av världens mest jämställda länder, men nä, jag är ledsen världen. Jag upplever inte att Sverige är ett av världens mest jämställda länder och jag tänker fan inte vara tacksam för att många anser att det är ett av världens mest jämställda länder. För kampen tar inte slut, den har bara börjat.


Jag tror att jag slutar där, med en rad av Röda Bönor När ingen talar maktspråk då finns det hopp. Och jag hoppas för mitt liv att jag aldrig kommer att börja tvivla och ifrågasätta min egen kamp.

Av Maja - 16 november 2013 10:18


Sitter och ser på Nyhetsmorgon som i dag enbart handlar om Filippinerna och tyfonen som drog fram där för en vecka sedan. Landet är i kaos, bilderna som visas är hemska, byra, städer, samhällen som bara är borta, sönderblåsta. Just nu pågor ett enormt hjälparbete och behövet behövs verkligen, diverse insamlings projekt pågår inte bara här i Sverige utan över hela världen om jag förstått de rätt.  Hjälporganisationer som arbetat med detta gör ett fantastiskt arbete och det finns en sån kraft i just denna form av insamlingsgalor och program, tex de som just nu pågor på TV4. 


De finns många typer av sånna här program, Världens Barn och Cancergalan tillexempel. Program som samlar in pengar till organisationer som hjälper, stödjer och gör nytta. Å jag undrar när kommer det en gala eller inslamlingsprogram som uppmärksammar psykisk oälsa? Jag är inte ensam om att tänka i dessa banor, hittade för ett tag sedan en blogg där avsändaren startat sin egen "Rosa bandet" för att uppmärksamma psykisk ohälsa. Det var dock  inte rosa band som hon  satte fast på jackan under hela oktober, utan ett plåster. Å jag kan bra säga, så jävla bra initiativ. Var fjärde person drabbas någon gång under sitt liv av psykisk ohälsa. De innebär att alla förmodligen kommer att känna nån som känner nån. Å drabbas en i en familj påverkar de alla i familjen på ett eller annat sätt. 


Vad är det som gör att det är "lättare" att producera program  som samlar in pengar till utsatta barn i andra länder, naturkatastrofer eller cancer? dessa program behövs, för pengarna behövs för att hjälporganisationer ska kunna göra de viktiga arbetet som de gör. Men jag tror att anledningen till varför vi inte har några galor som samlar in pengar till stötorganisationer som jobbar med psykiska ohälsa är att det ligger så mycket skuld och skam kring psykiska problem. Cancer är något som drabbar en individ, en fruktasvärd sjukdom som kan skörda liv. När det gäller den fom av fysisk sjukdom finns det något konkret att ta på. När någon bli deprimerad, börjar skada sig själv, drabbas av en ätstöring eller bara mår så jävla dåligt att hen inte vill gå upp ur sängen finns det inget konkret att ta på. 


Jag är fullt medveten om att det inte går att jämföra lidande, det går inte jämföra ätstörning och cancer som en reklammänniska  försökte göra för ett tag sedan. Då handlade det om en kampanj som hon tyckte var fel. Alltså en helt annan historia. MEN, jag anser att det finns mer saker i vår värld som behöver få en gala eller ett insamlingsprogram. Å psykisk ohälsa är en av dessa.  För det finns en kraft i insamlingsgalor och de får även en informerande roll, får tittaren att bli mer medveten och bilden av hur livet och världen ser ut breddas. Å de är jävligt viktigt. 

Av Maja - 11 november 2013 17:26

Julia Skott  uttalar sig just om detta i SvD i dag. Att vi lever i ett ätstört samhälle. Åh jag kan bara hålla med, varje dag kommer jag på ett eller annat sätt i kontakt med någon form av kroppskanik, hälsohets eller matfixering. Det kan vara i lucnhrummet på jobbet, det kan vara i väntan på ett föreläsning i skolan eller bara genom att gå ut genom dörren och se första bästa löpsedel.  I bland tror jag att vi blivit så blinda att vi inte reagerar på detta länge, det har blivit så vanligt och norlamiserat att prata om kalorier eller nyttig mat på lucnhen, precis som om det var senaste programmet av Idol, Så mycket bättre, På Spåret  eller vad en tyckte om deltävlingen i årets Mello. Ett normalt och vanligt samtal helt enkelt. 


Men nej, jag är rätt oroad över denna syn på mat och kroppar. För jag tror att den skapar massa skräp i våra tankar och att vi inte längre kan skilja vad normal är. Å defintitivt inte hitta en bra relation till sin kropp. För kroppen har blivit ett ständigt renoveringsobjekt och en ständig källa till förändring eller förbättring. Smal har lixom blivit lika med lycklig och vacker. Men jag tror inte att det går att hitta lyckan i rasade kilon, jag tror att en måste söka innefrån och att hitta sitt eget värde. För värdet sitter inte i  kilon. Åh det går att göra roligare saker med livet än att jaga kilon på vågen.  

Av Maja - 3 november 2013 11:39


Det har gått rätt många veckor nu, sen Miss Skinny lanserades. Klädmärket som enbart skulle sälja kläder i absolut minsa storlek som finns. Miss Skinny var aldrig någon ny klädkedja, utan en kampans för att uppmärksamma snedvridna normer kring kroppar samt ätsötrningar. Bakom kampanjen låg Frisk & Fri - riksföreningen mot ätstörningar. 


Dagarna efter "avslöjandet" fick föreningen en hel del skit, folk förfarades, ansåg att det var oansvarigt att avsändaren är/var en förening som arbetar med att stödja personer med ätstörning och att "föreningen borde veta bättre". De som skrev och var argast upptäckte jag var personer som egentligen saknar kunskap om ätstörning och vet det egentligen innbeär samt personer som "lever på att vara arga i sociala medier." När det värsta ilskan lagt sig började de positiva rösterna att komma fram, de som tänkt ett varv till och såg bakom bilden. För Miss Skinny finns på riktigt men hen har ett annat format än den reklamkampanj som skapades i Miss Skinnys namn. Miss Skinny finns varje dag, varje dag du slår på teven, varje dag som du går ut på stan och ser närmaste klädbutiks skylltfönster, i bland även när du sitter i fikarummet på jobbet. Miss Skinny är en struktur som krätsar runt oss konstant och hela tiden matas vi med bilder som bekräftar hur en kvinna ska se ut.


Kampanjen Miss Skinny var extrem, hen sa det rakt ut att du passar inte in om du inte kommer i dessa kläder. Säg hej då till normal.  Men eftersom vi hela tiden matas med detta så tror jag att en måste ta till extrema metider för att vi som männsikor ska reagera. Vi är så extremt vana vid ett inlindat budskap så vi reagerar in på vad reklamskaperna säger till oss. 


En vän till mig sa för några veckor sedan att hen börjat titta och läsa reklam på ett annat sätt än innan Miss Skinny, i dag ser hen hela budskapet bakom bilden. Å jag hoppas att fler börjar läsa reklamen på de viset.


Så till frågan om ätstörningar. Ätstörningar är en extremt komplicerad sjukdom och det finns många anledningar till att nån blir sjuk. Det är inte medias fel. en bild i en tidning skapar ingen ätstörning.  Men media bidrar, bidrar till att nedverderande tankar finns hos en individ.


VI måste prata om detta! Om strukturen,  om den snedvridna bilden av hur kroppen ska se ut. Å vi måste göra det nu. 

Av Maja - 3 november 2013 11:34

.... Denna blogg har varit vilande i typ 1.5 år. Bloggen har gått från vad-jag-gjort-under-dagen till en kanal där jag utryckt min irritation, funderingar, islka över strukturer, fenomen eller konkreta händelser i samhället. Ett och annat inlägg har även handlat om en mycket specifik katt eller om nått av mina jobb. 


Nä, jag har inte slutat vara arg, det finns fortfarande normer och skrturkturer som hemmar oss i vår vardag. SÅ kanske blir detta en kanal (igen) där jag kan utrycka saker som som på olika sätt är problematiska elelr väcker min uppmärksamhet. 

Presentation


Poesi och visor är inte saker som man hittar, utan det är saker som hittar än, och det enda man kan göra är att gå där det kan få tag i en. - Nalle Puh

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ LillaQ- Tror på att det går att förändra välden. med Blogkeen
Följ LillaQ- Tror på att det går att förändra välden. med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se