Har haft en ganska vidrig låt som snurrat i mitt huvud sen valet. Det är MUF.s vallåt. Det är nästan så man tror att det är ett skämt. Men det är allvar, och det gör mig lätt mörkrädd. 

Jag mins när SVT började sända Expedition Robinson för över tio år sedan. Jag och mamma satt bänkade framför teven varje lördagkväll, följde programmet med stor iver. Pappar gick en promenad varje lördagkväll och kom hem strax innan nio.

Sen har Robinson ändrat form, programledare och tevekanaler. Ettan har sänd ganska många säsonger, trean har varit med i leken och nu är det fyran som råder över programformatet. Med en skrikande  Paolo som programledare. Det blir fortfarande löp av programmet, dock inte lika många som i början. Det verkar inte vara lika intressant längre att skriva om paktbildande på någon söderhavsö där svenska lever vildmarksliv och tävlar  mot varandra. 

Jag har sett lite av årets program. Inte följt direkt men sett lite här och var och i bland ett helt avsnitt. I dag läste jag två artiklar på aftobladet. Den ena om hur Jossan svalt i Robinsson och jag tänker. Hon vet mycket väl (eller borde veta, med tanke på att programmet sänts i över tio år) vad hon gav sig in på, det skulle inte bli mycket att äta, det skulle bli skitigt, det skulle bli ett helvete. Läkare har tydligen velat ta henne hur tävlingen pga hennes låga vikt , men hon har inte velat och en näringsfysiolog  uttalar sig i artikeln om att hon näst in till är anorektisk. Där reagerar jag lite (läs mycket), ja hon har säkert de fysiska symtomen på en ätstörning, men kanske inte de psykiska (det framkommer inte av artikeln iaf.) Ätstörningar är så mycket mer än en låg vikt, och den debatten tänker jag inte gå in på just nu.

Jag suckar och undrar varför är hon där?! Vilket fler gör i kommentarer till artikeln. Dessutom har hon sagt att hon hatar skogen, gillar inte att bygga kojor och vill ha en ren handduk. Råkade hon anmäla sig till fel såpa mon tro?  Men jag undrar oxå vad är det som driver någon att vara kvar, trotts att man hatar allt som det innebär? det ger henne iaf lite cred. Hon är envis och för att kunna överleva måste man ha någon form av jävlar annamma. 

Iaf. Jag skulle ALDRIG anmäla mig till den typen av program. Jag skulle aldrig utsätta mig för allt de där. Dessutom vet jag att jag skulle rasa i vikt och jag tänker aldrig någonsin utsätta mig själv och min kropp för de helvetet  igen. Jag skulle aldrig utsätta mig för de psykiska spel som bildas i den typen av program heller, det är inte ett socialt spel, utan ett psykiskt.

Och jag förundras över  vissa deltagares oförmåga att tänka sig in situationen. Det kanske är lätt att sitta hemma och säga detta men någon stans måste väl människor förstå, vad händer med mig om jag är på en ö, utan mat, jag ska överleva och jag ska tävla i ganska hårda fysiska tävlingar. Klart att många kollapsar både fysiskt och psykiskt det är inte ett dugg konstigt.  Men själv insikt är något som fler borde skaffa sig, även personer som söker Idol borde få en dos sådant.

Fredag.

Ett teamkampspass i Kolmårdsskogen sen helg. En hel fredagskväll och en hel latlördag att se fram emot.

I går jobbade jag på Hasseludden. En blandad grupp med både engelsk och svensk talande. Jag blev helförvirrad, visste inte alls på vilket språk jag skulle prata. Någon frågade mig något på svenska, jag svarade på engelska.  Tillsist kunde jag nästan bara skratta. Men det var en jätterolig grupp och när jag sa att jag var språkligt förvirrad sa de att det är vi oxå.

Kan även konstatera att jag hittar till Hasselhudden och på Hasseludden.  

Eftersom  Christina som jag jobbade med aldrig varit där fick jag vara vägvisare.

Yes.

I dag ska man/bör man bära något lila för att uppmärksamma HBTQ-personer. Framförallt alla de som inte vågat komma ut än av en rad olika anledningar. Den lila färgen ska visa Du är inte ensam. 

Jag har ett lila och vitt armband mest för att det känns bra. Sen att det inte är en käft förutom Sixten som fullkomligt skiter i om jag har lila på mig som ser det är en annan femma. Bara om armbandet ligger på golvet och går att leka med så är han nöjd.

Men jag börjar jobba vid halv två så då kanske någon mer än Sixten-katt kommer se mina åsikter.

I går var jag pepp. I dag är jag ganska trött. Extremt otroligt trött. Känner mig nästan lite bakis. Men lite Top Model och lunch sen kanske gör susen. 

Woho.

Jag är pepp. Jättepepp.

I dag har jag något man skulle kunna kalla en mardrömsdag. Men jag är mest pepp.

Hittills har jag mailat iväg en krönika till Insikt och månadsrapporterat till ABK

Kl 12. ska jag sätta mig på cykeln för att rulla ner till jobbet för två dramavisningar, där slutar jag ca 14.30 14.30 ska jag även infinna mig på kontoret för avfärd mot Kolmårdsskogen för Rövarjobb. Bra att mina jobb ligger nära varandra kan man säga. Klockan 19.00 väntas jag vara tillbaka i stan, lagom svettig och äcklig. Eller svinkall de får vi se, då ska jag bege mig mot kyrkan och kören. Woho säger jag bara. 

Jag har även diskat nu på förmiddagen.

Som sagt. Jag är inte arbetsnarkoman, jag jobbar med kultur.

Solen lyser. Sixten sover i handfatet.

Jag dricker kaffe och piltar vid datorn.

Denna dag har inte blivit helt som jag planerat. Jag hade tänkt städa och läsa kurslitteratur.  I stället blev det städa och promenad + fika med Kattis. Något trevligare än kurslitteratur faktiskt. Så jag är nöjd. 

Vi gick runt strömmen och tanken slår mig varje gång. Vilken grym stad jag bor i.

Hur många städer har detta underbara promenadstråk mitt i stan.

I kväll är det ABK-möte. Försöker friska upp minnet om vad vi pratade om i Stockholm i slutet av september, läser anteckningarna och kan nog redogöra över den intensiva dagen nu.

Eller en disktrasa som behöver vridas ur.

Jag vet inte. Men nått sikt e de.

Är galet trött och har halsont, somnade en skvätt när jag kom hem från Linkan.

Har väl drabbats av någon form av otrevlig baskelusk. Tror jag tar städningen i morron och lägger den lilla energi jag har till att fixa middag.

Planen är fylld paprika med linsröra, till detta klyftpotatisar och vitlökssmör.

Uj.

Fötterna är trötta i dag.

Fingrarna är lite ömma. Drygt ca 130 balloger blev det i går. Utspritt från kl 14.00-19.30, där i mellan en massa tigrar, pyssel, prat med barn, en och annan fjäril. Den finaste fjärilen gjorde jag på en kille på ca 5 år, den var lila och grön. Skitsnygg.

Givetvis skulle pappan ursäkta sig om varför hans son ville bli en tjejgrej men de gav jag blanka katten i. Klar Ungen ska få en lila fjäril!

Jag fick dock kasta i mig maten för att hinna till nästa punkt på schemat.

Disco. Det var drag på dansgolvet och det var roligt.

Sen missade jag givetvis bussen hem och fick vänta en timma. 

Vi är själva som sagt där ute nu. I går var det 130 ungar, och vi hade verkligen tjänat på att vara två. Tror att discot hade blivit ennu bättre då och jag hade hunnit andas lite mellan middagen och discot.

Ja. i dag väntar lugnt jobb.

Dela ut gods i Linkan.