Sitter och ser på Nyhetsmorgon som i dag enbart handlar om Filippinerna och tyfonen som drog fram där för en vecka sedan. Landet är i kaos, bilderna som visas är hemska, byra, städer, samhällen som bara är borta, sönderblåsta. Just nu pågor ett enormt hjälparbete och behövet behövs verkligen, diverse insamlings projekt pågår inte bara här i Sverige utan över hela världen om jag förstått de rätt.  Hjälporganisationer som arbetat med detta gör ett fantastiskt arbete och det finns en sån kraft i just denna form av insamlingsgalor och program, tex de som just nu pågor på TV4. 

De finns många typer av sånna här program, Världens Barn och Cancergalan tillexempel. Program som samlar in pengar till organisationer som hjälper, stödjer och gör nytta. Å jag undrar när kommer det en gala eller inslamlingsprogram som uppmärksammar psykisk oälsa? Jag är inte ensam om att tänka i dessa banor, hittade för ett tag sedan en blogg där avsändaren startat sin egen "Rosa bandet" för att uppmärksamma psykisk ohälsa. Det var dock  inte rosa band som hon  satte fast på jackan under hela oktober, utan ett plåster. Å jag kan bra säga, så jävla bra initiativ. Var fjärde person drabbas någon gång under sitt liv av psykisk ohälsa. De innebär att alla förmodligen kommer att känna nån som känner nån. Å drabbas en i en familj påverkar de alla i familjen på ett eller annat sätt. 

Vad är det som gör att det är "lättare" att producera program  som samlar in pengar till utsatta barn i andra länder, naturkatastrofer eller cancer? dessa program behövs, för pengarna behövs för att hjälporganisationer ska kunna göra de viktiga arbetet som de gör. Men jag tror att anledningen till varför vi inte har några galor som samlar in pengar till stötorganisationer som jobbar med psykiska ohälsa är att det ligger så mycket skuld och skam kring psykiska problem. Cancer är något som drabbar en individ, en fruktasvärd sjukdom som kan skörda liv. När det gäller den fom av fysisk sjukdom finns det något konkret att ta på. När någon bli deprimerad, börjar skada sig själv, drabbas av en ätstöring eller bara mår så jävla dåligt att hen inte vill gå upp ur sängen finns det inget konkret att ta på. 

Jag är fullt medveten om att det inte går att jämföra lidande, det går inte jämföra ätstörning och cancer som en reklammänniska  försökte göra för ett tag sedan. Då handlade det om en kampanj som hon tyckte var fel. Alltså en helt annan historia. MEN, jag anser att det finns mer saker i vår värld som behöver få en gala eller ett insamlingsprogram. Å psykisk ohälsa är en av dessa.  För det finns en kraft i insamlingsgalor och de får även en informerande roll, får tittaren att bli mer medveten och bilden av hur livet och världen ser ut breddas. Å de är jävligt viktigt. 

Julia Skott  uttalar sig just om detta i SvD i dag. Att vi lever i ett ätstört samhälle. Åh jag kan bara hålla med, varje dag kommer jag på ett eller annat sätt i kontakt med någon form av kroppskanik, hälsohets eller matfixering. Det kan vara i lucnhrummet på jobbet, det kan vara i väntan på ett föreläsning i skolan eller bara genom att gå ut genom dörren och se första bästa löpsedel.  I bland tror jag att vi blivit så blinda att vi inte reagerar på detta länge, det har blivit så vanligt och norlamiserat att prata om kalorier eller nyttig mat på lucnhen, precis som om det var senaste programmet av Idol, Så mycket bättre, På Spåret  eller vad en tyckte om deltävlingen i årets Mello. Ett normalt och vanligt samtal helt enkelt. 

Men nej, jag är rätt oroad över denna syn på mat och kroppar. För jag tror att den skapar massa skräp i våra tankar och att vi inte längre kan skilja vad normal är. Å defintitivt inte hitta en bra relation till sin kropp. För kroppen har blivit ett ständigt renoveringsobjekt och en ständig källa till förändring eller förbättring. Smal har lixom blivit lika med lycklig och vacker. Men jag tror inte att det går att hitta lyckan i rasade kilon, jag tror att en måste söka innefrån och att hitta sitt eget värde. För värdet sitter inte i  kilon. Åh det går att göra roligare saker med livet än att jaga kilon på vågen.  

Det har gått rätt många veckor nu, sen Miss Skinny lanserades. Klädmärket som enbart skulle sälja kläder i absolut minsa storlek som finns. Miss Skinny var aldrig någon ny klädkedja, utan en kampans för att uppmärksamma snedvridna normer kring kroppar samt ätsötrningar. Bakom kampanjen låg Frisk & Fri - riksföreningen mot ätstörningar. 

Dagarna efter "avslöjandet" fick föreningen en hel del skit, folk förfarades, ansåg att det var oansvarigt att avsändaren är/var en förening som arbetar med att stödja personer med ätstörning och att "föreningen borde veta bättre". De som skrev och var argast upptäckte jag var personer som egentligen saknar kunskap om ätstörning och vet det egentligen innbeär samt personer som "lever på att vara arga i sociala medier." När det värsta ilskan lagt sig började de positiva rösterna att komma fram, de som tänkt ett varv till och såg bakom bilden. För Miss Skinny finns på riktigt men hen har ett annat format än den reklamkampanj som skapades i Miss Skinnys namn. Miss Skinny finns varje dag, varje dag du slår på teven, varje dag som du går ut på stan och ser närmaste klädbutiks skylltfönster, i bland även när du sitter i fikarummet på jobbet. Miss Skinny är en struktur som krätsar runt oss konstant och hela tiden matas vi med bilder som bekräftar hur en kvinna ska se ut.

Kampanjen Miss Skinny var extrem, hen sa det rakt ut att du passar inte in om du inte kommer i dessa kläder. Säg hej då till normal.  Men eftersom vi hela tiden matas med detta så tror jag att en måste ta till extrema metider för att vi som männsikor ska reagera. Vi är så extremt vana vid ett inlindat budskap så vi reagerar in på vad reklamskaperna säger till oss. 

En vän till mig sa för några veckor sedan att hen börjat titta och läsa reklam på ett annat sätt än innan Miss Skinny, i dag ser hen hela budskapet bakom bilden. Å jag hoppas att fler börjar läsa reklamen på de viset.

Så till frågan om ätstörningar. Ätstörningar är en extremt komplicerad sjukdom och det finns många anledningar till att nån blir sjuk. Det är inte medias fel. en bild i en tidning skapar ingen ätstörning.  Men media bidrar, bidrar till att nedverderande tankar finns hos en individ.

VI måste prata om detta! Om strukturen,  om den snedvridna bilden av hur kroppen ska se ut. Å vi måste göra det nu. 

.... Denna blogg har varit vilande i typ 1.5 år. Bloggen har gått från vad-jag-gjort-under-dagen till en kanal där jag utryckt min irritation, funderingar, islka över strukturer, fenomen eller konkreta händelser i samhället. Ett och annat inlägg har även handlat om en mycket specifik katt eller om nått av mina jobb. 

Nä, jag har inte slutat vara arg, det finns fortfarande normer och skrturkturer som hemmar oss i vår vardag. SÅ kanske blir detta en kanal (igen) där jag kan utrycka saker som som på olika sätt är problematiska elelr väcker min uppmärksamhet.