Ja visst!

Större delen av mitt liv har jag bott på Gotland. Denna exotiska sommar ö, med raukar, fina stränder, sol, festande Stockholmare, turister i största allmänhet, heder och natur som inte är av denna värld, kalkbrott med det klaraste vatten. 

Men sommar öar har oxå sin baksidor. Vintern.

Vintern på kobben är inte vidare mysig. Det blåser. Det är kallt. Det är tråkigt.

Men sen jag tog mitt pick och pack när jag var 19 år. Å nu har jag heller aldrig bott på ön annat än på sommaren, varit över vid jul och påsk. Men inte bott.

Jag mins när jag och Malin satt på muren utanför hennes lägenhet innan för murarna, blickade ut över det medeltida Visby. Och jag såg. Det vackra.

Sen den gången har jag börjat förstå vad alla som vallfärdar till Gotland på sommaren ser, för nu ser jag det oxå. Jag ser det vackra i ringmuren, det exotiska landskapet, färgerna i naturen och himlen som färgas rosa när solen är på väg ner. Jag ser allt det där.

Är det så att man lär sig uppskatta sin barndoms stigar och vägar när man ser på det lite på håll? Jag tro det.

Det känns nästan dumt att erkänna det.

Men i går gick jag vilse på väg till replokalen. 

Jag tog vägen vid strömmen, och när jag kom fram till Drags kraftstation så var vägen avstängd pga istappar. Så jag fick snällt och lydigt gå upp för trappan strax innan Drags. Å när jag kom upp på vägen igen var jag inte där jag trodde att jag skulle hamna. Ärligt talat vet jag inte vart jag var. Så småning om befann jag mig vid Folkparken och kunde styra mina steg åt rätt håll igen.

Urk. Jag har bott i den här stan i fem år. Men lyckas gå vilse.

Jag är rädd för ett par saker.

Splindlar, Barn och två Annor 

Och Annorna är jag livrädd för.

Anna Skipper och Anna Anka. 

Dessa kvinnor ger mig kalla kårar.  Mardrömsfantasier jag har är att Anka kastar kycklingbrosk på mig medan Skipper  häller allt kaffe jag dricker på ett år i ett stort badkar och tvinga mig att bada i det.

Huuu. Kan ni tänker er nått värre?

Såg klippet när Skipper blev blåst i treans Blåsningen. Hon är ond, jag fick det bekräftat i det klippet. Såg ni hennes ögon? När som helst kan hon stiga in i mitt hem, kolla i mitt kylskåp och granska de tomma snusdosorna bredvid sängen.

Aldrig i livet att jag vill se dessa monster i vitögat. 

Barn är jag oxå rädd för.

Fast på ett annat sätt. Dessa kan jag se i vitögat, och till och med gilla i bland. Den rädslan har blivit bättre. Jag kan jobba med dem utan att vilja dö. Men det har gått åt mycket mod och timmar av träning. Som när jag hade praktik i Kalmar och jobbade i lekutställningen som fanns där då. Massor med små ungar, total oberäkneliga, som kunde göra vad som helst, när som helst. Jag överlevde de veckorna, och blev av med lite av paniken gällande barn.

Spindlar

Ja, de har nog rätt att leva.

Så länge de inte är i närheten av mig, eller att jag slipper se och ta i dem. 

Vet ni hur det känns att bli biten av en fågelspindel?! Som 15 getingstick eller en gaffel i handen. Jag kan iaf titta på dem ibland när jag jobbar, då är jag tvungen. Och då går det bra. Men jag skulle aldrig sticka ner handen till dem. Aldrig.

Jag läste Aftonbladet.se nu på morgonen. Jag brukar inte läsa aftonbladet.se  så jag vet inte varför jag gjorde det den här morgonen. Klicka och läs

Jag blir arg och förbannade, men samtidigt ser jag någon form av ljusglimt bakom allt. I modevärlden förespråkas ett anorektiskt ideal, framförallt i de stora modehusen. Hur i hela Halland ska unga tjejer kunna bli nöjda med sig själva, när tidningar, nätet och alla andra mediala plattformer kastar ut bilder på i deras ögon "perfekta" kroppar. När det i själva verket är på tok för smala kroppar.

Den här modellen är nu mera normalviktigt , men fortfarande smal, och verkar må bra, iaf vad som går att läs i artikeln. Hon jobbar fortfarande som modell, men på en annan agentur, de stora modehusen är förbi.

Jag tänker på programmet Top Model, den amerikanska varianten.  Där har de sagt till tjejer att de är för smala och inte tagit med de i programmet, de har pratat om olika former av ätstörningar och även gjort fotojobb på klichéer av en modell. Där fanns anorkektikern och bulimikern med som klichéer. Jag ser inte de som en kliché uppenbarligen är det sanningen. Iaf om man läser denna artikel, men även andra som jag hittat och inte minst bilder av modeller som ligger på nätet. Det blir lite dubbelmorla, även om Tyra Banks uppenbarligen vill stoppa den bilden av modeller så är det fel väg att stoppa den bland modellerna, det är agenturerna och modehusen där man borde börja. Modellerna gör ju bara som andra säger åt dem. Annars får de inga jobb.

En annan sak om jag inte begriper med modellers så kallad klädstorlek. Det finns inga normala vanliga människor som ser ut som dem. Har den längden och den vikten, deras jobb är att visa kläder som vi sen ska vilja ha. Men kläderna kommer inte sitta lika dant på oss som på dem. 

I alla postorderkataloger, typ HM räknas kläderna i storlek M. För att den potentiella köparen ska ha ett hum om hur lång en kjol eller en byxa är. Och de flesta potentiella köpare ligger på storlek M.  Varför inte visa modeller i storlek M i stället för storlek XXS.

Men till ljuspunkten i artikeln. 

Det är att den här tjejen har en agentur, som vill jobba med henne, trotts att hon inte är mager som en pinne med ben som sticker ut åt alla håll. Frågan är om de vill att hon ska bli mager igen. Eller om de tycker att hennes kropp är bra som den är, vilket den är.

Varför? Varför ? varför?

Jag gör en hel del saker som jag inte fattar varför jag gör.

Som nu. Jag är trött, men varför går jag inte och lägger mig?

Eller, jag är kissnödig, men går inte på toa. Varför?

Vad är grejen? Att det är tråkigt? Att jag inte vill?

Jag får grubbla på det.

Men nu ska jag iaf sova sött, drömma om kött och vakna med råtta i munnen.

och de där var en replik hämtad från Medeas Barn. den roligaste repliken jag läst/hört på länge ur en teaterföreställning. Fast den lyder egentligen Sov sött, dröm om kött och vakna med råtta i munnen. Och sen kommer Konsum betalar tillbaka. Vet inte om någon tycker att det där är roligt, men det är väl teaterhumor antar jag.

Oj, har glömt hur mycket energi barn har.

Hemkommen från Måndagsbarnens teaterlektion. De är söta, men hjälp vad energi de har. Jag är trött, men jag hade roligt oxå, jag fick energi av dem.

Sixten är sällskapssjuk. 

Så fort man rör sig någon stans vill han vara med. Han är söt när han är sån. 

Som när jag skulle byta batteri och SIM kort i mobilen. Ja, den nya verkar inte riktigt vilja vara kompis med mig just nu. Så jag kör med den gamla. Ja, när jag då skulle byta så vill han hjälpa till. Annars har han sovit en del i fönstret. Solen lyste där förut, och de gillar han.

Har haft effektiv "kontors dit" i dag.

Planerat inför kvällens lektion och pratat med Bunge om sommarens teaterprojekt. Slängt i väg lite mail och skrivit klart brevet till Måndagsbarnens föräldrar. Jag har varit rätt dålig på de där med att vara effektiv med mina jobb  som jag sitter och gör hemma. De är så lätt att smita med de på nått sätt. 

Å nu ska jag iväg och skriva ut på F-universitetet.