Snön ligger över taken.

Till Sixtens lycka ligger snön även på balkongen. Han gillar snö. I små mängder.

Vi har dock inte gått ut med det hemska kopplet på hela vintern. Så balkongen får duga och hu vad den duger. 5 minuter, sen är han nöjd och vill gå in. Nog är han söt min lilla kattplutt.

Ett återkommande tema i min blogg. Allt detta med jobb.

Nu är det sommaren jag tänker på.

Jag har ett jobb på Gotland. Och ett jobb på gång i Norrköping. Valet är svårt, egentligen är det inte svårt. Om jag tänker ekonomi. Då är jobbet i Norrköping klart bättre, eftersom det sträcker sig från början av juni till slutet av augusti. På Gotland handlar det om juli månad och en vecka i augusti. Men eftersom jag inte har Norrköpingsjobbet helt i hamn, så vet jag inget alls i dagsläget.

När jag menar att valet är svårt, så är det de känslomässigt. Bunge har varit en del av mina sommar sen jag var ett äpple högt. Först teater, sedan jobb. Jag har firat många födelsedagar på de där bygget. Men jag skulle kunna göra två flugor på smällen. Med Norrköpingsjobb och teaterprojekt på Bunge. Det kan funka och det kan bli bra. Jag tror på det. Hoppas på det.

Kan inte detta ta slut snart. Vinter är inte min favorit.

Jag undrar hur mycket halvblöt äcklig snö som trillat ner från himlen i natt. 

Trött på alla tusen lager kläder. Nog för att jag gillar tjocktröjor och vantar, men inte att behöva ha tusen lager på sig för att slippa dö. 

Nåväl. 

Dricker morgonkaffe och lyssnar på Smaklösa.

För den som inte vet vilka Smaklösa är så har ni missat något. Frågan är om ni överhuvudtaget skulle förstå. Smaklösa är den gotländska själen.

Dagens plan är att repa inför 8.e mars.

Vi har ett möte inbokat på Museet för att kika på lokal och höra lite mer vad de vill ha. Men jag kan inte låta bli att få lite prestationsångest när jag fick det preliminära upplägget för kvällen. Alter Ego ska gigga på samma scen som Nour El-Refai kommer att gigga på under kvällen. Hon kommer vara där. Samtidigt som oss. 

När vi tackade jag till gigget visste vi inte mycket om upplägg eller vad som planerades. Det var lite större än vi trodde om man säger så.

Ja. I går skrev jag ett långt inlägg angående en artikel på helagotland.se om Donnergymnasiet. Ett långt inlägg som inte blev publicerat. För att jag gick från datorn, datorn gick ner i viloläge och internetanslutningen bröts. Och jag orkar inte skriva om. Så i stället skriver jag nytt.

Även i dag kan man läsa artiklar om Donner på helagotland.se

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5815687

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5815658

Nåväl. Gårdagens artikel handlade om att skolinspektionen hade hittat ett antal brister i Donnergymnasiets sätt att driva undervisning. Bla saknades mobbingplan, vilket absolut är en brist. Men bara för att en skola har en mobbingplan betyder inte det att skolan verkligen följer planen när det verkligen gäller.

Som eleverna i den andra artikeln säger så finns en bra stämning på Donner, engagerade lärare som finns och som ser en som elev. I gårdagens artikel kände jag inte igen mig i över huvudtaget. Förvisso tog jag studenten 2004 och mycket har säkert hänt sen dess.

När det gäller den undervisningsfria onsdagen tex. Detta är något som funnits på skolan sen skolan startade, varför dröjer det tio år innan skolinspektionen upptäcker att detta är "dåligt". Jag valde Donner bla för den undervisningsfria dagen, inte för att få vara ledig en dag utan för att slippa håltimmar. Och att jag kunde rida dagtid och göra skolarbetet senare.

Om skolinspektionen började räkna timmar som eleverna går i skolan under de resterande dagarna skulle de nog komma fram till att timmarna bli ganska lika som i den kommunala gymnasieskolan.

Jag blir lite trött bara. 

Jag var inte så pepp när jag begav mig till jobbet i går. Jag var inte så pepp att jobba med barn. Men oj så överraskad jag blev ungarna var ju skithärliga, jag tror att dessa kids har potential att bli fina teaterbarn.

Mitt förhållande till barn har varierat. När jag hade praktik i Kalmar var jag ju fortfarande rädd för dem, oberäkneliga, snoriga, skrikande. Men de släppte, efter att ha tvingats jobba med sex till nio åringar gick det ganska bra, de va inte så farliga längre, bara lite. Å nu har jag ett eget gäng med nio till elva åringar. Det kommer nog gå bra. Jag tror på dom. Vi ska göra den gamla klassikern Stadsmusikanterna från Bremen.

Jag var som sagt i Stockholm i helgen.

Vinkade av mor på Cityterminalen och träffade en hel del gotlänningar. Jag vinkade av dem med. Tanken var att jag skulle träffa lite folk, när jag ändå var uppe. Men energin från gårdagen hade bytts ut mot trötthet. Så jag köpte en bussbiljett hem i stället.

 Med musik i öronen började jag min resa på Norrköping, katten och sängen. Det var inte mycket folk på bussen och ganska lugnt. Blickade ut över vinterlandskapet, ett landskap som såg ut att vara hämtat ur en Astrid Lindgren film. När som helst kunde Ronja eller Birk dyka upp i skogen. De gjorde de inte. I stället kom en åker med sommarens inplastade balar, de kanske hade blivit kvarglömde, eller var dåliga redan från början. Jag vet inte. För där ute i snön blir de garanterat förstörda och jag har aldrig sett att någon bonde förvarar sina balar på åkern, även om de har plast. Sen kom vi till nästa åker, även den med balar. Men en bal såg lite annorlunda ut, den var halv och hade inte plast på alla sidor längre. Två rådjur hade upptäckt att där fanns mat, där under allt de vita. Undra om det var de bönderna hade tänkt, att de skulle mata rådjuren under vintern. Fast jag tror inte det.

Strax innan Nyköping somnade jag, strax efter att jag prata med mor i telefon. Men i Nyköping vaknade jag. Ombord på bussen steg fem 18-åringar. Bredvid mig satte en extremt speedad 18-åring som inte kunde sitta still och inte vara tyst. 18-åringarna skulle till Jönköping, de lät så på deras dialekt iaf. Det var slut på friden. 

Gospel betyder evangelium. För mig betyder Gospel gemenskap, värme och glädje. Och i lördags fick jag uppleva allt detta, tillsammans med ca 1300 andra gospelsångare. Nog var jag lycklig och fylld av värme när jag och mor promenerade ut från konserthuset i lördags kväll. Det var en bra konsert, fullt ös från början till slut. Å på tisdag har jag rep med min kör här i Norrköping.   

Det är ju jag och alla jobben.

I mars kommer jag börja visa en ny utställning. Kommunal firar 100 år och en utställning på museet håller på att jobbas fram pga/tack vare detta jubileum. Den kommer utgå från de yrken som ingår i Kommunal. Men oxå ett deckarspår som familjer ska kunna gå själva.

Besökarna kommer att befinna sig i Valleby, ja ni vet där Lasse-Majas detektivbyrå ligger. Jag har nyss kommit in i detta och fick förfrågan om att visa denna jätteroliga utställning här i veckan. Det är barnfamiljer, de yngsta åldrarna i skolan och förskolebarn som utställningen riktar sig till och i mars kommer personal bli inbjudna för att se utställningen och vad den har att erbjuda. Vid dessa VIP-visningar kommer jag finnas där, i kväll brandmannakläder. Hur roligt är inte det?!

Lilla jag i brandmanuniform, världens minsta brandman på 1.55 m hög. Undra om det finns så små uniformer föresten.