Jag läste Aftonbladet.se nu på morgonen. Jag brukar inte läsa aftonbladet.se  så jag vet inte varför jag gjorde det den här morgonen. Klicka och läs

Jag blir arg och förbannade, men samtidigt ser jag någon form av ljusglimt bakom allt. I modevärlden förespråkas ett anorektiskt ideal, framförallt i de stora modehusen. Hur i hela Halland ska unga tjejer kunna bli nöjda med sig själva, när tidningar, nätet och alla andra mediala plattformer kastar ut bilder på i deras ögon "perfekta" kroppar. När det i själva verket är på tok för smala kroppar.

Den här modellen är nu mera normalviktigt , men fortfarande smal, och verkar må bra, iaf vad som går att läs i artikeln. Hon jobbar fortfarande som modell, men på en annan agentur, de stora modehusen är förbi.

Jag tänker på programmet Top Model, den amerikanska varianten.  Där har de sagt till tjejer att de är för smala och inte tagit med de i programmet, de har pratat om olika former av ätstörningar och även gjort fotojobb på klichéer av en modell. Där fanns anorkektikern och bulimikern med som klichéer. Jag ser inte de som en kliché uppenbarligen är det sanningen. Iaf om man läser denna artikel, men även andra som jag hittat och inte minst bilder av modeller som ligger på nätet. Det blir lite dubbelmorla, även om Tyra Banks uppenbarligen vill stoppa den bilden av modeller så är det fel väg att stoppa den bland modellerna, det är agenturerna och modehusen där man borde börja. Modellerna gör ju bara som andra säger åt dem. Annars får de inga jobb.

En annan sak om jag inte begriper med modellers så kallad klädstorlek. Det finns inga normala vanliga människor som ser ut som dem. Har den längden och den vikten, deras jobb är att visa kläder som vi sen ska vilja ha. Men kläderna kommer inte sitta lika dant på oss som på dem. 

I alla postorderkataloger, typ HM räknas kläderna i storlek M. För att den potentiella köparen ska ha ett hum om hur lång en kjol eller en byxa är. Och de flesta potentiella köpare ligger på storlek M.  Varför inte visa modeller i storlek M i stället för storlek XXS.

Men till ljuspunkten i artikeln. 

Det är att den här tjejen har en agentur, som vill jobba med henne, trotts att hon inte är mager som en pinne med ben som sticker ut åt alla håll. Frågan är om de vill att hon ska bli mager igen. Eller om de tycker att hennes kropp är bra som den är, vilket den är.

Varför? Varför ? varför?

Jag gör en hel del saker som jag inte fattar varför jag gör.

Som nu. Jag är trött, men varför går jag inte och lägger mig?

Eller, jag är kissnödig, men går inte på toa. Varför?

Vad är grejen? Att det är tråkigt? Att jag inte vill?

Jag får grubbla på det.

Men nu ska jag iaf sova sött, drömma om kött och vakna med råtta i munnen.

och de där var en replik hämtad från Medeas Barn. den roligaste repliken jag läst/hört på länge ur en teaterföreställning. Fast den lyder egentligen Sov sött, dröm om kött och vakna med råtta i munnen. Och sen kommer Konsum betalar tillbaka. Vet inte om någon tycker att det där är roligt, men det är väl teaterhumor antar jag.

Oj, har glömt hur mycket energi barn har.

Hemkommen från Måndagsbarnens teaterlektion. De är söta, men hjälp vad energi de har. Jag är trött, men jag hade roligt oxå, jag fick energi av dem.

Sixten är sällskapssjuk. 

Så fort man rör sig någon stans vill han vara med. Han är söt när han är sån. 

Som när jag skulle byta batteri och SIM kort i mobilen. Ja, den nya verkar inte riktigt vilja vara kompis med mig just nu. Så jag kör med den gamla. Ja, när jag då skulle byta så vill han hjälpa till. Annars har han sovit en del i fönstret. Solen lyste där förut, och de gillar han.

Har haft effektiv "kontors dit" i dag.

Planerat inför kvällens lektion och pratat med Bunge om sommarens teaterprojekt. Slängt i väg lite mail och skrivit klart brevet till Måndagsbarnens föräldrar. Jag har varit rätt dålig på de där med att vara effektiv med mina jobb  som jag sitter och gör hemma. De är så lätt att smita med de på nått sätt. 

Å nu ska jag iväg och skriva ut på F-universitetet. 

Ja.

Kombon gick upp tidigt för att skotta snö från tak. Själv satte jag mig vid datorn för att skriva lite inför 8.e mars. Något som resulterade i blogginlägg i stället.

Nå väl, när jag satt på bussen ut till Kålis och Vildmarkshotellet ringer Kombon och berättar att hon befinner sig på akuten efter att ha fått en spade i huvudet. Själv åker jag vidare på buss 433, när jag kommer ut är det en rätt avslagen stämning i lekrummet. Inte många barn med andra ord. Discot var ennu värre. När Bamse kom stod 10 smått skräckslagna barn och stirrade på honom. Tre kramade. Vid halv tio gav vi upp. Tog vårt pick och pack och gick. Då hade vi haft två entusiastiska mammor på dansgolvet i en kvart. Och det var nog mest de två som dansade under kvällen. 

Nu är jag hemma. Kombon är på Vrinnei, hon fick åka hem, men huvudet gjorde ondare under kvällen och hon tog sitt pick och pack och åkte in.

Sitter och läser Kärlek makt och systerskap 30 år av kvinnokamp. Inte nog med lyssnar jag på gamla feministisk progg.

När jag läste det första kapitlet kunde jag inte låta bli att småle, texten är tagen ur Fanny Ambjörnsson mfl bok Uppror pågor. Feminister i tre generationer. 

Detta är dock tio år  eller så, innan jag kom till världen.

Men jag kom att tänka på ett samtal som jag deltog i när jag var 17 år. Eller rättare sagt ett påstående om mig och min existens när jag var 17 år. 

Vi satt i skolans k-märkta matsal med tygtapeter och damsamlande tunga gardiner. Jag hade kängor, en Palistina sjal som varit med under 70-t demos och protester och ett par väl slitna jeans som jag hittat i min mors garderob. + Skolans sjukt fula tröja, knallblå med skolans namn på. Anledningen av det var att jag och några andra hade varit och prata om skolan på en högstadieskola i närheten och vi var helt enkelt vandrande reklampelare. Nå väl. Samtalet/komentaren. Jag mins inte vad vi hade pratat om, när skolans rektor säger. Ja, men Maja vad säger du, du som är såndär rebell? Jag bara gapade. Rebell? Var jag en rebell?! Tydligen. Iaf i våran rektors ögon räckte det med en luggsliten Palestina sjal från 70-t. 

Jag har tänkt rätt många gånger på de uttalandet. Jag ansågs som skolans rebell. Mina åsikter var inte mer extrema eller högljudda en Moderat-Silvéns i SP3. För om jag verkligen skulle gjort revolt och varit rebellisk skulle jag blivit moderat. Nu var jag ungen till två hippi-flum-föräldrar som låtit sina gamla nej-till-kärnkrafts-märken och Palestina sjalar bli leksaker till sin dotter. Och låtit henne lyssna på Nationalteaterns Kåldolmar och Kalisipper. Liggandes på magen på vardagsrumsgolvet med LP fodralet och spelplanen upp och följa Yllet på sin flykt från det elaka kungarna. Första skivan var bäst, den andra fattade jag aldrig. När den började bli för politisk blev det tråkigt och jag ville att de skulle spela skiva nr 1 en gång till.

Men nu sitter jag här. Och läser med anledning av 8.e mars gigget. Och vist, lite nutidshistoria får jag i mig, saker som jag redan hade hyffsad koll på. Men jag hittar inte helt de jag vill ha . Vad hände på ett Grupp 8 möte, vad sas. Vad snackades det om på fabrikerna, hur gick tongångarna. Det är de jag vill ha. 

Utan Gudrun Schyman.

Jag ser reprisen av gårdagens Let´s Dance och kom och tänka på klipp jag såg på Youtube i går, med just Gudrun. Klippet var från ett humorprogram på fyran, som jag glömt namnet på. Jag tycker klippen är grymt roliga, med extremt mycket skälvdistans klicka och titta.

Men ser man då kommentarerna under detta klipp syns det tydligt att många inte har någon humor. Det finns fler klipp av Gudruns barnkör, men då är det första med han programledaren inte med. Och då fattar folk inte att det är ett skämt.

Jag läste även en blogg i går, om Gudrun, eller rättare sagt en kommentar på en annan blogg om Gudruns insatts i Let´s Dance. Den bloggerskan tyckte att det var pinsamt att Gudrun deltog och att det inte ska finnas nån tant i programmet. Pinsamt är det värsta ord som finns för 90-talister har jag lärt mig. Jag tycker att Gudrun gör en fantastisk insats i detta program, hon gör det seriöst och är inte lika skitnödig som många av hennes politiker kollegor. Och på ett sätt ganska modigt gjort att ställa upp.