För länge sedan läste jag Henric Holmberg En slags skådespelare.

En väldigt bra bok om att arbeta som skådis utan scenskoleutbildning.

Just nu sitter vi lite i samma sits. Jag jobbar ju som skådis i Teater Alter Ego och även på museet presenteras jag som skådespelare och teaterpedagog i olika visningssammanhang.  Själv har jag svårt att se de som andra ser, vilket inte är första gången i mitt liv. I går, efter att samtal med kollegan och vännen Maria kom vi fram till att ja, vi är skådisar, vi driver en frigrupp, får betalt, för saker vi brinner för gällande teater. Om vi inte är skådisar då, vad är vi något?  

Jag kan förlika mig med Holmbergs titel en slags skådespelare. Då slipper jag känslan av att inte vara en riktig skådespelare om ni förstår vad jag menar. Jag är en slags skådespelare. En sån som inte gått scenskola. Utan folkhögskola, som inte är lika fint. Men jag jobbar som det, något som många med scenskola inte gör. 

Ja.

Måndag. Och jag börjar jobba först klockan halv sex.

Så i dag ska jag äta långfrukost, duscha och tvätta håret och bara njuta av att vara ledig. Det var ett tag sen nu. Har en ganska lugn vecka som det är, känns bra. Lite surt för ekonomin dock. Men bra för orken. 

I alla tidningar står det.

Rubriker som

Plura gripen med kokain från Sydsvenskan

Plura  greps med kokain från Folkbladet

Plura talar ut om kokainet från Aftonbladet

Ja, och så följer det, jag har inte läst så mycket av artiklarna, men har begripit att det ska ha varit första gången, enligt Plura alltså. Han säger att han får skylla sig själv, att han står för det han gjort, men han skäms. 

Jag kan inte låta bli att bara gapa. Hade det stått Plura gripen för haschinnehav hade jag inte lyft på ögonbrynet. Han tillhör ju den där hippieflumm generationen och har säkert tagit sig en och annan joint i sitt liv.

Men kokain?! det känns som fel drog för Plura. Jag är förvånad. 

Väntar på att min brunch ska bli klar.

Sen i väg till Museet och svida om till Myran.

I dag har utställningen Mysteriet med Staden vernissage å med dunder och brak och Kommunal ordförande ska den invigas. Jag ser fram emot detta jippo måste jag säga.

Men först.

Brunch.

Duschat har jag redan gjort, väskan med nytvättade Myrankläder är packad.

Vaknade av klockan precis som planerat.

Upp, packa och i väg till tandläkare, eller ja tandhygienist om vi ska vara noga. 600 spänn fattigare och öm i tänderna efter städning av tandsten gick jag för att äta Brunch på Kafé Väster och sen till kontoret och jobb i Stockholm.

Och vem behöver ha träningskort på Friskis, eller i det här fallet varför skaffa träningskort på Friskis när man, eller jag, jobbar Sumo. Att få ut Sumoprylarna ut ur bilen, in i hissen, ut ur hissen och in i rummet för att sedan bygga upp mattan för att gruppen ska kunna brottas mot varandra är rena rama träningspasset. 

Det var en rolig dag på jobbet, men allsång och dans i bilen upp och skratt på vägen hem. 

Nu under kvällen har jag och Sixten sett den rafflande finalen på På Spåret och ätit ostbågar. Birro och Koljonen tog hem det i slutsekunderna och utslagsfrågor. Å jäklar i min lilla låda vad det var spännande. Ja, Sixten tyckte att osbågrna var mer intressanta än På Spåret. Birro och Koljonen och Gedin och Rosenfeldt har varit mina favoriter hela vägen. Så jag blev mycket nöjd när Birro och Koljonen plockade vandringspokalen.

.... eller kvinna kanske jag ska säga.

Och nej, jag har inte släkt några bränder. Inte räddat några katter från träd  heller för den delen. Eller åkt brandbil.

Jag har haft på mig brandmannakläder med anledning av VIP-visningar av utställningen Mysteriet med Staden. 

Taggade till tänderna kom jag och Christine för att möte gruppen bestående av förskolepersonal. Och jävklar i min lilla låda vad bra det blev. I eftermiddag kommer lågstadielärare och vi ska göra samma sak med dem.

Teater för mig är

Revolution. Glädje. Samarbete. Hjärta. Tårar. Lycka. Gemenskap.  

Och rena rama självplågeriet.

Vem utsätter sig för detta?  extrem nervositet, rädsla för att folk ska tycka att man är dålig och rädsla för att glömma text.

Jag utsätter mig för detta. Det är dessutom ett av mina jobb. Oavsätt om jag själv står på scen eller om jag är i regisituation så inträffar den där rädslan och nervositeten. Å är jag inte nervös, så tror jag att det ska gå skitdåligt så då blir jag nervös för det. Att vara i regisituation är nästan ennu värre, får då kan jag själv inte göra något. Då måste jag släppa taget och ge hela ansvaret till skådisarna. det är läskigt och skitroligt. För det finns något där. Något som gör att jag fortsätter. Något som ger mig en kick och gör att hjärtat bankar för konsten.

I går var det Internationella kvinnodagen.

Och Alter Ego spelade för nog sin största publik hittills. Eftersom vi normalt sätt spelar för skolklasser så ligger publiken på max 90 st.

Men jävlar i min lilla låda.

Vi var bra, första scenen gick så där. Vi tokladdeade tills vi skulle gå på, men vi fick gå på först 20 min efter utsatt tid. De gjorde lite med enegin om man säger så. De andra scenerna gick kalas, folk gillade det och vi gick skratt och applåder. 

Jag hämtade dessutom ut mina egna nycklar till museet. De är lite coolt måste jag säga, nästan lika coolt som eget lärarfack på folkuniversitetet. Väldigt vuxet.