Teater för mig är

Revolution. Glädje. Samarbete. Hjärta. Tårar. Lycka. Gemenskap.  

Och rena rama självplågeriet.

Vem utsätter sig för detta?  extrem nervositet, rädsla för att folk ska tycka att man är dålig och rädsla för att glömma text.

Jag utsätter mig för detta. Det är dessutom ett av mina jobb. Oavsätt om jag själv står på scen eller om jag är i regisituation så inträffar den där rädslan och nervositeten. Å är jag inte nervös, så tror jag att det ska gå skitdåligt så då blir jag nervös för det. Att vara i regisituation är nästan ennu värre, får då kan jag själv inte göra något. Då måste jag släppa taget och ge hela ansvaret till skådisarna. det är läskigt och skitroligt. För det finns något där. Något som gör att jag fortsätter. Något som ger mig en kick och gör att hjärtat bankar för konsten.

I går var det Internationella kvinnodagen.

Och Alter Ego spelade för nog sin största publik hittills. Eftersom vi normalt sätt spelar för skolklasser så ligger publiken på max 90 st.

Men jävlar i min lilla låda.

Vi var bra, första scenen gick så där. Vi tokladdeade tills vi skulle gå på, men vi fick gå på först 20 min efter utsatt tid. De gjorde lite med enegin om man säger så. De andra scenerna gick kalas, folk gillade det och vi gick skratt och applåder. 

Jag hämtade dessutom ut mina egna nycklar till museet. De är lite coolt måste jag säga, nästan lika coolt som eget lärarfack på folkuniversitetet. Väldigt vuxet.