Yes.

I dag ska man/bör man bära något lila för att uppmärksamma HBTQ-personer. Framförallt alla de som inte vågat komma ut än av en rad olika anledningar. Den lila färgen ska visa Du är inte ensam. 

Jag har ett lila och vitt armband mest för att det känns bra. Sen att det inte är en käft förutom Sixten som fullkomligt skiter i om jag har lila på mig som ser det är en annan femma. Bara om armbandet ligger på golvet och går att leka med så är han nöjd.

Men jag börjar jobba vid halv två så då kanske någon mer än Sixten-katt kommer se mina åsikter.

I går var jag pepp. I dag är jag ganska trött. Extremt otroligt trött. Känner mig nästan lite bakis. Men lite Top Model och lunch sen kanske gör susen. 

Woho.

Jag är pepp. Jättepepp.

I dag har jag något man skulle kunna kalla en mardrömsdag. Men jag är mest pepp.

Hittills har jag mailat iväg en krönika till Insikt och månadsrapporterat till ABK

Kl 12. ska jag sätta mig på cykeln för att rulla ner till jobbet för två dramavisningar, där slutar jag ca 14.30 14.30 ska jag även infinna mig på kontoret för avfärd mot Kolmårdsskogen för Rövarjobb. Bra att mina jobb ligger nära varandra kan man säga. Klockan 19.00 väntas jag vara tillbaka i stan, lagom svettig och äcklig. Eller svinkall de får vi se, då ska jag bege mig mot kyrkan och kören. Woho säger jag bara. 

Jag har även diskat nu på förmiddagen.

Som sagt. Jag är inte arbetsnarkoman, jag jobbar med kultur.

Solen lyser. Sixten sover i handfatet.

Jag dricker kaffe och piltar vid datorn.

Denna dag har inte blivit helt som jag planerat. Jag hade tänkt städa och läsa kurslitteratur.  I stället blev det städa och promenad + fika med Kattis. Något trevligare än kurslitteratur faktiskt. Så jag är nöjd. 

Vi gick runt strömmen och tanken slår mig varje gång. Vilken grym stad jag bor i.

Hur många städer har detta underbara promenadstråk mitt i stan.

I kväll är det ABK-möte. Försöker friska upp minnet om vad vi pratade om i Stockholm i slutet av september, läser anteckningarna och kan nog redogöra över den intensiva dagen nu.

Eller en disktrasa som behöver vridas ur.

Jag vet inte. Men nått sikt e de.

Är galet trött och har halsont, somnade en skvätt när jag kom hem från Linkan.

Har väl drabbats av någon form av otrevlig baskelusk. Tror jag tar städningen i morron och lägger den lilla energi jag har till att fixa middag.

Planen är fylld paprika med linsröra, till detta klyftpotatisar och vitlökssmör.

Uj.

Fötterna är trötta i dag.

Fingrarna är lite ömma. Drygt ca 130 balloger blev det i går. Utspritt från kl 14.00-19.30, där i mellan en massa tigrar, pyssel, prat med barn, en och annan fjäril. Den finaste fjärilen gjorde jag på en kille på ca 5 år, den var lila och grön. Skitsnygg.

Givetvis skulle pappan ursäkta sig om varför hans son ville bli en tjejgrej men de gav jag blanka katten i. Klar Ungen ska få en lila fjäril!

Jag fick dock kasta i mig maten för att hinna till nästa punkt på schemat.

Disco. Det var drag på dansgolvet och det var roligt.

Sen missade jag givetvis bussen hem och fick vänta en timma. 

Vi är själva som sagt där ute nu. I går var det 130 ungar, och vi hade verkligen tjänat på att vara två. Tror att discot hade blivit ennu bättre då och jag hade hunnit andas lite mellan middagen och discot.

Ja. i dag väntar lugnt jobb.

Dela ut gods i Linkan.

Det är lördag.

Jag känner barndisco peppen. Not.

Iaf, jag ska avverka mitt första lekvärdspass för hösten i VMH. Jag hoppas på att det kommit in lite ny musik under sommaren, i våras stod schlagern mig upp i halsen.  men jag vet att skulle jag spela Akademin, Lindström, Winnerbäck, Sanna,  Kulturation eller Kalle Baah skulle det inte vara många kids på dansgolvet.  Så jag får väl hålla mig till Eric Saade och Den Där Måns.

Dock ser passen lite annorlunda ut. Jag är själv och lekrummet är inte öppet utan jag ska hänga i lobbyn. Vet inte helt vad det kan bero på...

I går.

Jobbade i Parken. Flaggkamp med drygt 100 gäster. Kallt som attan. 

Hemma blev det ostbågar och varma mackor med Sixten. Eller ja, Sixten fick knoppar.

I går.

Jag och Maria tänkte sätta oss på Världens för ett litet möte.

I stället blev det kulturpolitisk debatt på Stadsmuseet.

Jag var ganska ilsken, upprörd och irriterad när jag gick där i från. Det var efter en viss moderatpolitikers uttalande och med håll från en viss centerpolitiker.

Ja, de som moderaten sa var Ungdomar sitter bara vid datorer och sms.ar Jag är så extremt trött på den typen av generaliseringar och jag har hart dem så många gånger. Från medelålders damer och herrar som vägrar se vad unga människor gör, tänker eller tycker.  För det första, jag har aldrig känt igen mig i bilden av att unga inte engagerar sig i viktiga frågor.

Efter själva debatten kommer moderaten fram till mig och frågar vilken skola jag gick på. Nä, jag är 25, jag är varken elev eller student längre, det jag sa var att första gången jag arbetade som arrangör var när jag var 16 år. Moderaten hade inte ens lyssnat på det jag hade sagt. Sen försökte hon släta över och försökte se ut som att hon lyssnade. Det är inte heller första gången som jag står öga mot öga med en moderat som försöker se ut som att hon tar till sig det jag säger. Vilket gjorde mig ennu surare än vad jag redan var. 

Jag blir förbannad. Nu räknas jag knappt som ungdom längre, bara ung och arg. 

Eller ett lätt antiklimax går oxå bra.

I går befann vi oss i replokalen. 

Jag, Maria och Lina. Vi hade precis dragit igenom en av scenerna ett par gånger och det kändes som fan, de här blir bra. Vi tog en kort paus för att se på en lägenhet (en berättelse som jag kommer till senare) Då lyssnar Maria av sitt mobilsvar och vi får veta att spelningen är inställd. Inställd. Kursen vi skulle spela på är oxå inställd. 

Snopet kan man säga. I ett par dagar nu har vi gått med is i magen och jagat skådis, sen hittade vi en skådis och då började jakten på kostym igen. Vi har ju som sagt inte spelat detta sen den 8.e mars och hade nog aldrig förväntat oss att få spela scenerna igen. Å nu. Inget alls. Mutter Mutter.

Ja.

Lägenhetsvisning. Piffigt värre. Det var vi och kostymjeppar i en två nära Wasaparken, en ganska jätterenoverad 40-tals lägenhet. Lite som att komma in i en inredningstidning. Palestinasjal och trasiga Converse var inte något som smälte in om vi säger så. Inte dreads heller för den delen.  Jag kände mig full i skratt under de 10 minuter som vi befann oss i lägenheten och kände mig ganska fel. Lina var dagen till ära ganska städad, men det råkade mest vara en slump. 

Denna nya erfarenhet gav dock ett uppslag för osynlig teater.