Det stormar på Facebook. Om  armhålehår. På kvinnor.

Så här, under mellon och så filmades en tjej som blev glad över att rätt låt van. Hon hoppade så som man ofta gör när man blir glad, kameran lyckades tydligen fånga hennes orakade armhåla. Ganska snabbt stormades det på olika forum om hur äcklig hon var som hade hår just på denna plats av kroppen. Ganska snart kommer eventet Ta håret tillbaka! på fejjan där alla uppmanades att lägga upp bilder på sina armhålor, håriga eller ohåriga. Detta för att visa att man ska få avgöra själv, det är ingen annan som ska bestämma hur ens armhålor ska se ut. 

MEN. en rad kommentarer har även kommit till alla dessa bilder. Nämligen att dessa kvinnor är äckliga, att de aldrig kommer få ligga, att de är ofrächa,  att de är feministfittor som borde dö. att de är skabbiga, okvinnliga, fula... Ja och en rad andra kränkande saker. Det är främst grabbar som kastar ur sig detta. Saken är den att diskussionen som jag ser det handlar inte längre om hår under en armhåla utan om yttrandefrihet och gränser. Vad kan man säga till en annan människa? Å var går gränsen för att få säga sin åsikt och säga något kränkande? Uppenbarligen verkar det lättare att kasta ur sig en kommentar på fejjan än i verkliga livet.

Själv anser jag att man ska få bestämma själv. Rakat eller orakat. Jag tänker iaf behålla min vinterpäls på benen tills solen kommer på allvar och jag tänker låta mina armhålor vara håriga tills jag känner för att raka av det.

I går visades det första avsnittet av TV3.s serie Mammor & Minimodeller. Konceptet är: Vi får följa sex st flickor mellan 7 och 10 år + deras mammor som tillsammans har kommit in på en modellskola. Flickorna och mammorna kommer att få lära sig allt i modellväg för att sedan kunna finnas ute på modellmarknaden. Mammorna ska få lära sig att coacha sina barn så att de blir ett så bra team som möjligt.  Mammorna kommer även att få kritik på hur väl de peppar och coachar sina barn. 

Men, jag kan inte låta bli att tycka lite synd om barnen. Barn är oftast extremt lojala och säger inte alltid vad de själva vill utan säger de som de tror att ens förälder vill höra. Så om mamman vill att barnet  ska bli modell. Då är det ju klart som korvspad att ungen kanske säger de. Den som verkar vettigast i programmet hittills är skolans rektor. Det trodde jag inte att jag ens skulle tänka, men hon kommer aldrig att kritisera barnen, säger hon iaf. Utan hon kommer ge mammorna konstruktiv kritik. I gårdagens avsnitt var det  tre av sex mammor som verkade förstå kritiken och tog den till sig. Sen om de verkligen gjorde det är en annan femma för visso. 

Nä, jag är inte speciellt positiv till denna typ av program. De som jag ser som negativ är att dessa barn bara verkar uppskattas för vad de gör, inte för vilka de är. Ett av barnen har så galet mycket aktiviteter att jag undrar hur det hinner med allt. Barn mår rätt bra av att ha tråkigt tror jag, det är när man har tråkigt som den egna kreativiteten kan spira. Några av barnen sminkar sig, en av tjejerna rakar benen (hon är nio år) och en annan behandlas som en docka av sin mamma. Allt verkar handla om yta. Å jag blir lite rädd. 

Detta var första avsnittet, jag undrar vad som kommer hända i de andra. Undrar om mina kräkreflexer kommer fortsätta spela mig ett spratt. 

Saker som gör mig galet irriterad, arg och lite ledsen just nu:
1. Att många landsbygdsskolor på Gotland hotas av nedläggning så att elever kommer att få otroligt lång restid till skolan. En kortsiktig skrivbordsprodukt för att spara pengar. Idiotiskt.
2. tv3.s trailer för Mammor & Minomodeller, ett program om mammor som verkar använda sina barn som leksaker och försöker uppfylla sina egna modelldrömmar genom sin barn. Urk.
3. Röda Korsets reklam. Den där en gammal farbror ligger i sin sjuksäng och pratar med sina barn och barnbarn. De är bara det att han har hittat på dem å de finns i hans fantasi. Det gör ont att det finns så många som är ensamma, som inte har någon.
4. Folk som smäller raketer långt innan nyår. Många hundar, katter och hästar blir livrädda. Låt bli. Jag är glad över att Sixten tycker att raketer är fint och roligt att titta på.

I kväll rings det nya året in. Undra vad jag kommer vara arg på då.

Nu är jag hemma i mitt eget hem med min egen katt och jag har mellandagsreat tillsammans med halva Norpan 

Efter några dagar av jul på Gotland har jag inte bara släpat hem julklappar utan även en förkylning.

Nå väl. Julen var fin, grön, kladdig å inte så kall. Men i stort som en jul ska vara. Båtresan över var oxå som en båtresa kring jul ska vara, full av folk, både okända och kända. 

Sixten var oxå nöjd med att ha mig hemma. I natt har han sovit i min säng utan att vecka mig runt halv sex genom att klappa mig på kinden, vilket han har gjort två morgnar i rad. Som tur är har han varit snäll nog att inte använda sig av klorna när han petat på mig i ottan. Å nu ligger han och sover sött på min fortfarande ouppackade väska. 

Fårösundsskolans  högstadiums vara eller inte vara har på gått ett tag. För några år sedan riskerade högstadiet i Fårörsund  att läggas ner och eleverna skulle få flytta till Slite vars lokaler är större och där Norra Gotlands samtliga högstadeelever då skulle gå, det var planen. Men så blev det aldrig. Det startades planer om en friskola i Fårösund för att kunna ha kvar ett högstadium på orten. Politikerna lovade att högstadiet skulle vara kvar och någon friskola startade aldrig. Men nu är vi där igen, högstadiet ska bort. Det går tydligen inte bedriva undervisning med så få elever som finns där nu. 

MEN. Region Gotland mål är som välbekant att befolkningen på Gotland ska öka, då är det inte bara de som är boende i Visby som ska öka utan även de mindre orterna, tex Fårösund med omnejd. Att befolkningen på norr ska öka samtidigt som man lägger ner ett högstadium och låter vissa elever åka buss i ca 1,5-2 timmar enkel väg till skolan rimmar lite illa i mina öron. För vem vill flytta till Fårö om ens barn måste ha halva sin fritid på bussen under tre år?! 

Dessutom ser jag det som positivt med en mindre skola, jag tror att det skapar trygghet på ett annat sätt, det finns större möjlighet att de vuxna som finns i skolan ser barn som inte mår bra tex. Man lär känna varandra som elever och de "vatten täta skott" som lätt kan bildas på en större skola mellan klasser och årskurser är lättare att arbeta bort.

 Nu är det över tio år sedan som jag gick på Fårösundsskolan och jag trivdes och jag är glad att jag fick gå på en förhållandevis lite skola. Då för tio år sedan var det fler elever som gick där, var ca 150 elever. Å ja, jag tycker att det är orimligt att låta elever bussas på detta sätt. Det ska spara pengar sägs det, men det som Regionen sparar på är Regionens egen framtid. Å det är inte vidare smart. För det kommer att slå tillbaka. Det är ett förslag från folk som inte sett verkligheten på ett tag utan suttit instängda på ett kontor och skissat på ett papper. 

Å hur går det med friskoleplanerna.

Jo, det är för kort tid. det kommer inte hinnas starta en friskola innan högstadiet ska bort.  Det är nästan så man undrar, vill inte Regionen att Norra Gotland ska ha möjlighet till inflytt?!

Ja. 13.e december. Lucia. På Fejja är varannan statusuppdatering om något litet lussetåg eller artiklar från DN  om killar som blivit framröstade som Lucia men som inte får av skolan.

Alla små barns dröm är att få stå med levande ljus i hår. Själva står de med kliande glitterkrona med glappande batteriljus.  

Å den som har tur, om man är tjej alltså får en dag ha en krona med levande ljus och stå där längst fram och stråla. Men allvarligt, varför vill folk vara Lucia?!  Det är ju ren och skär tortyr. Med en krona som inte passar ett enda huvud, stearin som sakta men säkert rinner ner i pannan, har man tur så blir det bara en stearinklump i håret som för visso gör ont att ta bort. Men det är ju efter själva tåget så då kan man ju skrika. 

När jag var 14 år stod jag där i mitt blonda hår och strålade. Jag hade extrem tur, ljusen började inte rinna förrän de skulle blåsas ut. Kronan var som sagt ett tortyrredskap utan dess lika. Mamma satte sånna där små kuddar som finns i cykelhjälmar för att den över huvudtaget skulle gå att ha på sig. Så vitt jag vet sitter de fortfarande kvar med häftmassa i Rute församlings Luciakrona. Alla stackars Lucior efter mig har nog insett varför de hamnat där en gång i tiden. Ett år senare gick jag i nian och jag kandiderade inte ens till Luciavalet. Jag hade varit med om det en gång och nej, aldrig mer. 

Satt  på en bänk på dageiset och satte på mig skorna. In kommer en liten lucia med sin pappa i handen. Lucian pekar på mig och frågar. Pappa, vem är de där?  Det blir tyst, varken jag, pappan, eller någon av de två förskollärarna säger ett ljud.

Till sist säger jag. Ja, de kommer då få reda på om en liten stund... Fram tills dess får du vara lite nyfiken. Den lilla lucian fortsätter titta på mig. 

Jag var alltså och tittade på minimänniskor som sjöng lusselåtar i otakt. Å anledningen till att jag var där, jo, jag var kvällens hemlighet/överraskning. Eller rättare sagt mina eldkunskaper. En liten eldshow med poi och fire fingers. Det var kul, jag blev peppad på att plocka fram poien igen och köra mer. Jag har ju typ lagt dem på hylla som man säger.  Kidsen gillade det. När jag hade släkt poien hörda jag ett barn  från publiken. Hon är cool. 

Mitt mål i livet kanske är att bli barnidol?! 

Oki. Månadsrapport.

Jag har:

-Gått emot mina principer och handlat julklappar innan 1.a advent

-  Slagit in julklappar innan 1.a advent

-  Hängt med mellanstadiekids

-  Hängt med vuxna människor

-  Föreläst på tema ätstörning

-  Giggat under Dagen mot Diskriminering 

-  Utmanat mitt tålamod och köpt biljetter till Gotland 

-  Utmanat mitt tålamod och köpt biljetter till helgens Stockholmsäventyr

-  Kollat på teater

-  Jobbat som tomtenisse