Den första.

För ett bar dagar sen så satt jag på ett av mina jobb och fikade med ett par kollegor.  En annan kollega kom in och frågade vad klockan var och var även ganska stressad då hon skulle vara hos optikern ganska snart. 

- Men ta en kaka innan du sticker, dom är asgoda. Sa en av mina kollegor.

- Nä, jag försöker hålla igen lite med socker, man vill ju komma i byxorna, men snart ska jag sätta i gång med träningen. Svarade kollegan som skulle i väg.

Hur många liknande samtal pågår i fikarummen runt om i Sverige? Å varför har så många ett halvknepigt förhållande till mat, ett så halvknepigt förhållande att det nästan blir naturligt. För liknande dialoger har jag hört så många gånger att jag till sist nästan stänger av. 

Den andra.

I somras var jag och en kompis ute och spontandansade. Det dröjde inte många minuter på dansgolvet innan det kom grabbar (som flugor kring en sockerbit) och började jucka.

Jag ogillar de där spelet på dansgolvet. När jag skulle hem började en kille prata med mig utanför dörren in till utestället, han började prata om min dreads, nästa fråga som kom var "Har du pojkvän?" "Nej sa jag, jag sysslar inte med män" Då var jag tydligen totalt ointressant och killen gick in igen. 

Går jag ut och dansar går jag ut och dansar inte för att hitta någon att dela säng med för just den kvällen. Jag blir trött, så trött.

Oki. Jag skäms. Jag sitter som klistrad framför teven klockan nio på måndagar. Ja, jag älskar de där fruarna som i bland verkar ha tappat verklighetsuppfattningen. De är bra teve. Å efter att ha läst lite bloggar och även på Facebook kan jag inte vara tyst.

Gunilla Persson, mor till Erika 8(?) år som enligt mamman ska bli nästa stora barnstjärna. Det kanske hon blir vem vet. Nå väl, i senaste programmet skulle Erika tävla i en talangjakt, hon var snorig och inte helt kry. Detta är inte första gången som vi tv-tittare få se hur Erika uppträder snorig och förkyld. Nå väl, Erika kräks på toa, förmodligen för att hon är sjukt nervös. Mamma Gunilla peppar och säger att det är Jesus som gör att hon kräks så att slämmet i halsen kommer upp. Varje gång tv3 visar Erikas framträdande ser hon lidande och nästan apatisk ut. Som tv-tittare ser det verkligen verkligen ut som att hon inte vill. Enligt Gunilla och ansvariga från Tv3 är Erika en glad och sprallig tjej, detta har vi hittills inte fått se. Jag undrar varför Tv3 väljer att visa denna apatiska och onyanserade bild av dottern. Vi har fått se/höra saker när Gunilla har trott att kameran är avstängt, tex denna kräksincident och en ang ett läppstift där Gunilla 2 minuter tidigare har sagt att Erika absolut INTE ska sminkas... Sen sminkar hon sin dotter på toa när hon tror att kameran/mic är av.

Så Tv3, visa denna glada bild av dottern så vi hemma i sofforna får se att det inte är Gunillas dröm som uppfylls. 

Detta gör ju oxå att många av oss som tittar blir upprörda över hur Gunilla är som mor och att hon peppar för mycket, på gränsen till att det blir skadligt. Egentligen ser jag inte skillnaden på detta peppande och de som alla Fotbollspappar gör med sina söner och döttrar. Barnet är enbart sin prestation och verkar inte ha något annat värde i sina pärons ögon. Det är iaf den bilden man lätt kan få  som utomstående.

Iaf, jag kommer fortsätta sitta klistrat kl 21.00 på  måndagskvällarna, för jag lockas av detta. Människor är fascinerande, även dessa fruar är fascinerande. Även om de tappat verklighetsuppfattningen många gånger.  

För  exakt tio år sedan satt jag i ett klassrum på Gotland. jag gick första året på medieprogrammet. Efter lunch hade vi mediekunskap. Vi var indelade två och två och skulle göra diverse uppgifter. Min partner var inte så sugen på att göra några uppgifter alls utan slö surfade. Så jag löste uppgifterna själv, sen åkte jag hem. 

När jag kom hem såg jag bilder på teve där de första planet åka in i det första tornet.  I en vecka efter händelsen granskade min klass nyhetsartiklar och inslag på teve om terrordådet. I dag är det tio år sedan som startskottet för Kriget mot terrorn startade. Och jag vet inte vad jag tycker är läskigast, Händelsen den 11.e september eller Kriget mot terrorn. 

Sommaren har övergått i sensommarhöst. September har gjort sina första dagar och bjudit på både sol och regn. Just nu bjuder september på sol. Jag är tillbaka på fem jobb, ett är förvisso utbytt mot ett annat. Sixten har bott in sig i nya lyan genom att döda stackars fjärilar som förvirrat in sig hos oss och jag med för den delen, bott in mig alltså. Inte dödat fjärilar. 

Livet faller på och jag är nöjd. Tänk om jag hade fattat de när jag var så där 17 år. Om någon hade sagt att om nästa tio år så kommer du vara nöjd hade jag tittat på dem med en sån där tonårsblick som säger mer än tusen ord om hur dum i huvudet personen som får blicken är. 

För ett tag sedan gick ett  event runt på Facebook ang en flicka som var försvunnen. NT skrev oxå om detta.  Flickan bor hos sin pappa som har enskild vårdnad, men mamman har umgängesrätt och det var vid ett sådant tillfälle som flickan  försvann. Detta har hänt tidigare, att mamman inte lämnat tillbaka flickan i tid, men då har det bara rört sig om några timmar alternativt någon dag. 

Pappan polisanmälde händelsen när dottern inte kom tillbaka. Pappan kände att han inte blev tagen på alvar av polis och åklagare, för flickan var ju med sin mamma.

Att få enskild vårdnad som man i detta land är inte allt för enkelt, ofta har modern försprång i vårdnadstvister, just för att hon är kvinna och vi tycks ha någon slags övertro till det magiska moderskapet. Undra om denna man hade blivit mer tagen på allvar om han vara kvinna. Alltså att situationen var helt tvärt om, en pappa som inte lämnar tillbaka sitt barn efter två veckors semester i hop. Och mamman hade haft enskild vårdnad. Då hade allas sympatier legat hos mamman. Och att förälderns som hade tagit barnet var ett svin. 

Ja, för i Facebookeventet kände jag det så, pappan fick inte de stöd som förväntas av helt okända personer i ett event när man pratar kring en sådan sak som att ens barn försvunnit. Jag tror att kommentarerna hade sett annorlunda ut om pappan varit en mamma. För flickan var ju med sin mamma, hur farligt kan det va?! Så som jag ser det, det finns en anledning till att pappan har enskild vårdnad, så ja, det var farligt.

I lördags satt jag på tåget i arla morgonstund, målet var Stockholm och Pride. Det var en bra helg, jag delade säng med Eskil (katten alltså), åt massa god mat, träffade fina människor, paradade så klart, fick ont i fötterna, drack öl, öppnade min första fliaska bubbel,  missade tåget hem... Kort och gott. En himla bra helg!

Å jag är glad att jag kan gå i en Prideparad. Jag är glad över att jag får. 

I fredags zappade jag mellan SVT.s och TV4s morronteve. Båda tog upp Pride, och frågan som ställdes i båda kanalerna var om Pride behövs. Även om vi lever i ett land där möjligheten att vara öppen finns, du får gifta dig, du får leva som den du är utan att klassas som brottsling och  du får ha barn.  Men vi lever oxå i ett land där fördomar puttrar på närmaste debattforum, där HBT-Q personer utsätts  kränkningar och risken att ens vänner vänder dig ryggen om du berättar.

Så svar JA, Pride behövs!  

Har slängt i väg en jobbansökan. Till ett jobb som jag med största sannolikhet inte kommer få. För att jag med största sannolikhet lär vara överkvalificerad.  Hör på den. 

Varför är det typ alltid så. Jobb som jag skulle passa asbra på så har jag fel utbildning eller inte inte tillräckligt med utbildning eller erfarenhet.  Nu är det inte  så att jag saknar jobb, jag har rätt gott om dem och nästan alltid haft. Men det skulle vara skönt med ett jobb. Eller iaf fasta tider så man vet hur mycket man kan tänkas dra in en månad. Å slippa leva i ovisshet. 

Så vi får se hur min höst ser ut, antingen jobbar jag på mina vanliga jobb, pluggar och blir behandlingspedagog jag väntar fortfarande på besked, jag hatar reservplatser. Eller så jobbar jag kvar på mina jobb + som publikvärd. Den som lever får se helt enkelt. 

Hu. Nu märker jag att jag jobbat en hel sommar. Toleransnivån gällande städslarv har sjunkit. ALLA borde gå en kurs i hur man rengör penslar och färgkoppar. 

Nu är jag dock långledig ett tag, man kan kalla det nån sorts  semester om man vill. Jag tror att jag gör det.  I morron bär det av till Linköping och den bästaste bibliotekarien i hela världen, ska på vidareutbildning och en vända till Stockholm.