Efter att musikmaskinen inte kunde läsa skivorna längre gav jag upp. Boken var fortfarande dålig, men mer mord och polisarbete och lite mindre kärlek och relationer. 

Nu lyssnar jag på Prime Time av Liza Marklund i stället. Ingen fantastisk bok direkt, men bättre än den förra. Jag får vad jag förväntar mig av baksidetexten, vilket jag inte heller fick med den förra. Texten på baksidan sa en sak, jag fick en helt annan historia kändes det som. 

Tio minuter innan jag ska sätta på mig skor och mössa för att bege mig mot teaterrep hör jag ett märkligt ljud. Det märkliga ljudet är Sixten som försöker öppna en garderobsdörr. Det är lite uppdrag omöjligt över det hela, framför garderoben står nämligen en datorskärm, samma skärm som katten sitter på. När jag ser på honom  får jag en blick tillbaka som verkar säga Mehe, det gick ju i går? Varför går det inte nu?

För att göra min älskling lycklig öppnar jag linneskåpet, ett skåp som han tycker är mycket spännande, och som han dessutom inte kan öppna själv för att de sitter för högt upp. Sixten hoppar upp överlycklig. Dock finns inte så mycket yta att sitta eller ligga på. Men Sixten är en handlingskraftig karl (oki, handlingskraftig kastrerad hankatt) så han skapar sig yta att ligga på. Med andra ord, han puttar ut min kökshanddukar och jag hinner rädda innan de hamnar i en hög på hallgolvet. Jag låter Sixten ligga kvar på sin plats där han verkar stortrivas, undertiden packar jag i hop och sätter på mig ytterkläder. Tittar på honom och säger: nä, jag vågar inte ha kvar dig i linneskåpet, jag såg vad du gjorde mot kökshanddukarna, vet inte om jag vill att du ska göra så mot lakanen oxå.  Jag plockar ut honom och lägger kökshanddukarna på sin plats. Plutten verkade inte så ledsen, han skuttade glatt till köksfönstret i stället.

Jag var på bibblan i går. Eller som man säger här i landet-där de-inte-kan-prata Östergötland, Bibban. Hur som haver så lånade jag två ljudböcker efter som jag kommit in i en målarperiod och tänkte att jag kunde göra två flugor på smällen med att måla och lyssna på ljudbok. Jag lånade Anna Janssons Svart Fjäril. Väldigt lite Gotland, hon har förmodligen inte lagt handlingen på kobben än, besvikelse nummer ett va det. På baksidan stod det något om bränder i Örebro, men jag fattade aldrig att hela handlingen skulle förläggas i Örebro. Besvikelse nummer två, hittills har det varit väldigt lite mord och polisarbete och väldigt mycket kärlek och relationer. Ja väljer inte en deckare eller spänningsroman för att läsa om kärlek och relationer. Besvikelse nummer tre är att skivorna är väldigt slitna. Jag har provat tre cd-spelare och alla hackar. Nu spelas boken i min gamla trotjänare, cd-spelaren som jag köpte när jag var 10 år gammal (eller om jag var elva... hade iaf sparat pengar till den jättelänge) Den spelaren brukar bara hacka om man hoppar i golvet eller flyttar på själva spelaren. Den nya som är extremt känslig för repor la jag ner efter bara två minuters lyssning och cd-spelaren i datorn klarade nästan en hel skiva innan den låste sig och jag var tvungen att starta om den. Om boken inte tar sig snart så går jag över till en annan känd  svensk deckadrottning. Lisa Marklundh, eller hon kanske stavar sitt Lisa med Z.a Ja hur som haver, ni vet vem jag menar. 

Kommer ni ihåg Altavista? Det var där man sökte förr, i Internets vagga. Det var Altavista jag fick lära mig när vi hade datorundervisning i skolan. Jag fick även lära mig att formatera om en diskett. Jag tror knappt disketter finns längre och inte diskett ingångar på datorer heller. 

Hur som haver. Nu är Altavista ute ur leken för länge sen, likaså allat de där som jag lärde mig i skolans datorundervisning. Nu är det google. Och jag slutar aldrig förundras vad man kan använda google till.

1 Söka fakta och kunskap

2 Leta efter sidor man vet om men inte har adressen till

3 Fördriva tid

Det är den tredje punkten som jag tycker är mest fascinerande. Fördriva tid. När jag flyttade in på Fotbollsgatan och inte hade några möbler, mer än en madrass och en halv bokhylla var det google som sysselsatte mig. För Internet hade jag, vilket jag upptäckte av en slump.

Nå väl, det var inte det jag skulle skriva om, det var att fördriva tid. Det är inte bara jag som gör sånt har jag upptäckt genom åren. Folk googlar på en hel del märkliga saker. En favorit för att komma in på min blogg har varit att söka på gröna grodor. Då kommer man till en inlägg som skrevs för flera år sedan om en en äppelpaj som jag var med att skapa. Och det var just skapa och inte baka som vi gjorde, pajen hade ett grönt täcke och var dekorerad med gröna godisgrodor och geléhjärtan. Väldigt god, men inte så aptitlig i sitt utseende.  Gröna grodor är ingen favorit längre, men Hata Telia och Hata SJ hänger kvar i toppen med många sökningar. Likaså kladdkritor. Furillen var länge en favorit, jag fick många besök i samband med att ABBA-Björn köpt mark och skulle byggt studio och kåk på den lilla halvö som ligger utan för min hemsocken på Gotland. Nu tror jag att bygget gått igenom och att de ska börja. Men jag är inte säker. Det var många diskussioner kring strandskyddet mm.  Annars inlägg relaterade till Teater eller Teaterpedagog dyker ofta upp.

Hur som haver. Jag gillar google, och att man kan använda sig av sökmotorn på olika sett. 

Publikens påverkan. Jag har skrivit om detta tidigare. För länge sedan. När jag gick på Borgen och i arbetet med Kvinnornas Decamerone. Nu handlar det inte om en teateruppsättning, utan om en visning, ellera kanske jag ska säga. Men, det är exakt samma fenomen. 

Jag anser i teorin att en guide/pedagog ska hålla samma glöd och nivå oavsett gruppens glöd och engagemang. I praktiken är det betydligt svårare. Mycket handlar om dagsform, men även gruppen.

Är det en grupp som är på, intresserade, ställer frågor och nickar, ger det mig som guide energi att föra visningen till en högre nivå. Är det en grupp som sms, tittar åt ett annat håll, försöker spela tuffa, ser extremt uttråkade ut, går i väg åt ett annat håll eller står/sitter och halvsover blir man inte lika engagerad i det man har att leverera. Jag blir iaf inte det. Jag tycker fortfarande att jag ska ha samma glöd oavsett grupp, i teorin. Det är min ingång. Sen när jag väl står där med gruppen är det en annan femma. 

Vi hade den här diskussionen när jag läste Kulturpedagogik. Och jag mins att jag ska ungefär samma sak som jag skrivit ovan. Ens grupp/publik har inverkan på visningen. Jag tror att det är en mänskligt fenomen. Jag kan inte låta bli att tänka på lärare, de måste hända samma sak med dem. Det borde ju bli skillnad på lektionerna, mellan en klass som är engagerad och en klass som inte är det. 

Men. Man kan ha fel. Jag vet att jag har haft fel. Hade en sån grupp som jag verkligen undrade över varför de gick en visning. Det var en öppen visning på Bunge. Med andra ord var tvånget borta, som kan bidra till att gruppen inte är engagerad. Här var det ett tiotal vuxna människor som av egen fri vilja följde och lyssnade på mig en timma. Längst bak stod en karl och lav sov under mer eller mindre hela visningen. Andra som gick i väg åt ett annat håll, folk som flipprade med mobiler. Jag gjorde allt för att vecka dem, körda alla mina trix och knep, saker som brukar funka. Men icke. Mannen längst bak halvsov fortfarande. När jag lyckats ro visningen i hamn kommer samma man fram till mig och säger. Tack, en jättebra visning, jätteintressant, verkligen.  Och han menade det verkligen.  Jag hade läst honom helt fel.

Nåväl. gruppen påverkar öven om man vill det eller inte. I exemplet ovan la jag väldigt mycket energi på att få med mig gruppen, utan att någon nappade och gav mig någonting tillbaka. Endå tyckte denna halvsovande man att det var en bra visning. Kanske tyckte han att det var en bra visning för att jag ansträngde mig mer på att vecka gruppen än att lägga fokus på Gotländskt och Svenskt allmogeliv under 1600-talet. Frågor jag aldrig kommer få svar på.

Jag var 15 år när jag började i Slite Gospel, känns nästan som om det var i en annan tid. Sedan des har jag avverkat många gospellåtar, en hel del konserter och är inne på min tredje kör.

I går fick jag ett mail från L, min körledare. Jag fick frågan om jag kunde göra en koreografi/rörelser till en låt vi ska sjunga i mars.  Absolut sa jag. Klart, de verkar roligt. Nu har jag hört låten  Sing it whit Joy ganska många gånger, gillar den, men jag har ingen aning om vad jag ska hitta på. En svår nöt att knäcka. 

I natt, där strax efter att jag släkt lampan, sagt go natt och lagt ner boken Kinesen av Mankel hoppade Sixten upp i min säng och la sig tillrätta vid mina fötter. Där låg han sött fram till morgontimmarna. Då han petade med en klo på en av mina tår. Jag drog in fötterna och gömde dem väl i täcket. Dör hörda jag en lätt duns. Sixten hoppade ner från sängen och upptäckte hemmet på egen hand. Han hade nog helst sätt att jag hoppat upp och upptäckt lägenheten tillsammans med honom. Förmodligen begav han sig in till Marre, för det var för de hållet han kom när jag väl gick upp. Nå väl. Nu ligger han bakom mig på stolen, han har tröttna på att tjata på mig. Han vill att vi ska hitta på nått, han och jag. 

I går sände ettan en gammal inspelning av någon fars med Eva Rydberg. Marre satt klistrad, själv stängde jag in mig och surade över att det inte blev någon Midsomer eftersom SVT vill sända skräpfars på skånska. Så det blev Buffy vid datorn i stället, och surandet gick över. Sixten ville inte heller höra ljudet av skånsk fars, så han kom in till mig i stället. Han har god smak den där katten måste jag säga.

Vem är du? och Var kommer världen i från?

För er som läst boken Sofies Värld känner igen dessa två frågor. Huvudpersonen Sofie (eller om det är läsaren som är huvudperson... det är frågan) får små lappar med dessa frågor på. Sen börjar hennes resa in i den filosofiska världen. Jag läste denna bok när jag gick i sjuan, eller om det var åttan. Och jag började tänka tankar som jag inte tänkt tidigare, jag blev mer filosofisk efter att jag läst klart sista sidan. Saker och ting, livet välden fick en annan mening. 

På frågan Vem är du?

Kan man svara saker som: jag är tjej med röda dreads, bor med en katt och en kompis, är teaterpedagog, kommer från Gotland, jobbar med visningsverksamhet på museum och med events för barn och vuxna, bor i Norrköping. Ja, listan kan göras lång. Men är det verkligen svaret på frågan Vem jag är? Snarare svaret på frågan Vad gör du? eller hur bor du? eller vart är du uppvuxen?  Jag tror snarare att svaret på Vem jag är kommer från vad jag har med mig, vad som finns i min imaginära ryggsäck. Mina livserfarenheter, minnen, perioder i mitt liv, saker jag gjort och saker jag inte har gjort. Så kanske är de svar som jag svarade på frågan Vem är du? endel av svaret. Det är en del av mina erfarenheter iaf. Men långt i från hela svaret.

Om jag skulle få göra ett sommarprogram i P1 skulle de utgå från just de två frågorna Vem är du? och Vart kommer världen i från? 

Världenfrågan är en svårare nöt att knäcka. Men jag har nog tid på mig.