Eller ett lätt antiklimax går oxå bra.

I går befann vi oss i replokalen. 

Jag, Maria och Lina. Vi hade precis dragit igenom en av scenerna ett par gånger och det kändes som fan, de här blir bra. Vi tog en kort paus för att se på en lägenhet (en berättelse som jag kommer till senare) Då lyssnar Maria av sitt mobilsvar och vi får veta att spelningen är inställd. Inställd. Kursen vi skulle spela på är oxå inställd. 

Snopet kan man säga. I ett par dagar nu har vi gått med is i magen och jagat skådis, sen hittade vi en skådis och då började jakten på kostym igen. Vi har ju som sagt inte spelat detta sen den 8.e mars och hade nog aldrig förväntat oss att få spela scenerna igen. Å nu. Inget alls. Mutter Mutter.

Ja.

Lägenhetsvisning. Piffigt värre. Det var vi och kostymjeppar i en två nära Wasaparken, en ganska jätterenoverad 40-tals lägenhet. Lite som att komma in i en inredningstidning. Palestinasjal och trasiga Converse var inte något som smälte in om vi säger så. Inte dreads heller för den delen.  Jag kände mig full i skratt under de 10 minuter som vi befann oss i lägenheten och kände mig ganska fel. Lina var dagen till ära ganska städad, men det råkade mest vara en slump. 

Denna nya erfarenhet gav dock ett uppslag för osynlig teater.